Göteborgsposten – 11 februari 1874, sida 2

XLIX. Under det lord Chetwynd, mr Tempest och Bisset uppo på vinden letade efter några spår af vålnaden på Chetwynd Park, hade Sylvia och Gilbert Monk en förklaring med hvarandra. Miss Monk hade gått direkte till sina egna rum, då hon lemnat salongen. Hon hade utbytt sin middagsdrägt af gult siden mot sin röda toilettklädning af indiskt cashmere med guldbroderier. Hon höll på att knyta ett skärp om lifvet, då en knackning hördes på dörren till hennes boudoir. i . — Det är Gilbert, sade miss Monk. Jag känner igen hans sätt att knacka. Låt honom komma in, Ragee. Den gamla hinduqvinnan lydde. Mises Monk följde efter sin tienarinna in i boudoiren, just som Gilbert Monk blef insläppt. Ragee låste dörren efter honom. — Detta är ett oväntadt nöje, Gilbert, sade miss Monk ironiskt. Du har ej varit särdeles broderlig på sista tiden. Jag har till och med tyckt mig märka, att du undvikit mig. Vill du ej taga en stol? — Tack, sade Mork likgiltigt, och satte sig med detsamma i en beqväm länstol. Jag märkte, att du önskade träffa mig. Dessutom har jag någonting särskildt att säga dig. Hvar är Ragee? Han såg sig omkring. Den ostindiska qvinnan satt bopkrupen borta i en aflägsen vrå, tydligen i afsigt att qvarstanna i rummet under hela samtalet. — Hvad jag har att säga dig, Sylvia, fortfor hennes bror, är ämnadt för dina öron allenast. Det är bäst, att du skickar bort din tjenarinna. — Du kan ej söga mig någonting, som jag icke ville att Ragee skulle höra, svarade miss Monk kallt. Ragee har mitt falla förtroende. Hon stannar qvar. (Forts.)