sida; ty det är uppenbart, att den senare måste der ingå eäsom den Lallt besjälande, skapande, sammanhållande målsmannen för landtmannapartiet? Ä Det låter sig tänka, att frih. De Geer kommit till den åsigten att hans stora politiska reform dock hotas af en fara, som endast han kan afböja, och att han derföre nu bör uppträda såsom fredsfurate. Men är det tänkbart att han vill åtaga sig ett så ansvarsfullt kall, med en person vid sin sida hvilken i samma stund han inträder i konseljen måste, så vida han skall kunna hålla sig qvar, arbeta på införandet af en sådan minister, som Disraeli kallar den praktiska materialismens ministåe — just en sådan som landtmannapartiet drömmer sig? Men äfven antaget, att frih. De Geer för att rädda sitt verk, skulle underkasta sig den stora förödmjukelsen, att samarbeta med en af sina hätekaste, men minst högsinnade motståndare, finnes väl någon garanti för att syftemålet ändå skall uppnås? Skall väl frib De Geer vilja medverka dertill, att jemte grundskatternas och indelningsverkets upphäfvande, ett sådant nationalförsvar införes som landtmannapartiet fordrar, och som äfven grefve Posse måste såsom minister påyrka? Eller vilja medverka till en sådan sakernas ordning, hvarigenom bonde regementet i dess krassaste form införes? På dessa frågor tillkommer det icke mig att svara. Men det är likväl obestridligt, att ett högt spel bedrifves, och att ingen kan förutsäga hvem som skall taga tricken. En annan företeelse, äfven den bakom ridån, men releverad i landtmannapartiets pressorgan, tillåter jag mig beröra. Grefve Henning Hamilton uppgitves hafva yttrat då stateverkapropositionen första gången behandlades i Första kammaren, att bäst vore om hela juntan äterremitteradea till konungens kansli. Ttekilliga lika drastiska yttranden hafva till lagts samme grefve, t. ex. då vid senaste ministerkrisen en ministerlista förevisades honom om hvilken ban skulle yttrat: en skojarministör, således. Men jag tror likväl att en så fint bildad man och ledamot af Svenska ekademien, omöjligt kan göra sig skyldig till så råa yttranden, och beträffande det först anförda — hvilket icke återgifvits i någon af hufvudstadens bättre tidningar — så har ju hr grefven sjelf varit departementachef och motiverade då sina anföranden till statsverkspropositionen ganska fullständigt, enär han ville undvika den förebråelsen att frågorna öfverlomnades till riksdagen i ett outredt skick. SEP