Han fann mannen meddelsam och erfor, att en ung beslöjad dame hyrt det omtalade äkdonet föregående tisdags qväll, då hon ankommit med nedgående tåget. Kusken hade ej sett hennes ansigte. Hennes gestalt hade synts ungdomlig, rösten var ljuf, gången och hållningen fulla af behag och värdighet. Kusken sade sig kunna aflägga ed på, att hon var en fin dame. Hon hade hyrt honom till Öhetwynd, der han skulle vänta på henne i två timmar, hvarefter hon skulle återvända med honom. Han ver ej den man som ville anstränga sin häst för en så lång färd utan att taga dubbla skjutspenningar. Han körde damen till byn Chetwynd. Då de hunnit till början af gatan, hade hon stigit ur och bedt honom köra videre till värdshuset samt vänta på henne der. Detta var sista skymten han såg af henne. — Man tror att hon ville komma ifrån betalningen, sade Bisset; att hon var någon arrendatorsdotter, som bodde i närheten och som erbjöd er ekjutslega för återresan såsom lockbete. — Hon var ingen arrendatorsdoiter, sade kusken; jag kan svära på det. Hon förde sig som en drottning. Man kunde se, att hon var van vid tjenare. Och hon erbjöd mig ej skjutslega för återresan såsom något slags lockbete. Hon var en verklig dame, som skulle ha satt sig öfver något sådant, derom är jeg öfvertygad. . — Nå hvarföre kom hon då ej tillbaka till er? — Jag vet ej det. Hon har kanske blifvit sjuk — hon såg verkligen svag ut, alldeles som om hon ej fått njuta tillräcklig föda. Eller har hon kommit i andra svårigheter. Eller också blef hon kanske uppohållen och kom till värdshuset sedan jag farit derifrån — — Nej, hon har ej sedan den qvällen varit synlig vid värdshuset. — Då kan jeg ej förstå, hvad som höll henne tillbaka, sir. Jag hoppas, ett ingen måtte ha gjort henne något ondt,