kammare, äfvensom att några af dess anseddaro ledamöter skulle visa sig benägna att i sällskap med majoritetons förare i Andra kammaren taga plats vid konungens rådsbord; men hvad som är möjligt eller omöjligt inom det politiska området kan aldrig på förhand bestämmas. I alla fall är det för nyssantydda förareg nu on påträngande nödvändighet att framställa en sådan fusion såsom ott redan befintligt faktum. De anse sig redan vara i besittning af den erforderliga politiska makten, då de ha hela landtmannaflocken bakom sig — de behöfva endast från Första kammaren erhålla såsom iörstärkningsmedel ett visst qvantum anseonde jemte några kunniga, erfarna, redliga och allmänt aktade svenska män, och dessa måste tagas ur Första kammaren ; men klart är, stt äfven dessa skola främja landtmannaflockens intressen quand måme. Första åtgärden i den kombinerade serien af arrangementer visade sig, då utgången af valen till de ständiga utskotten så tyddes, att en landtmannamajoritet förefanns äfven i Första kammaren och med samma intressen som majoritetens i den Andra. Men då finkäns!igheten är mycket stor i den Första, gick det ej an att rent utsäga: en majoritet funnes der, hvilken med sitt intresse sinner förenligt att göra gemensam sak med det ursprungliga landtmannapartiet — ty det hade illa upptagits. Derföre meddelade den skrifkunnige föraren d. 23 januari i Dagens Nyheter, i anledning af utskottsvalen, att Åoppositionen hade i båda kamrarne fullständigt segrat öfver regeringen och det s. k. intelligenspartiet. I detta uttryckssätt — Åoppositionen begagnad i stället för det mindre välljudande Ålandtmannapartiet i båda kamrarno — låg deremot icke något anstötligt, tvärtom något tilltalande, under det att allmänbeten ändå utan synnerlig tankeansträngning borde fatta, att oppositionen i Första kammaren var identisk och skulle samverka med Andra kammarens landtmannaparti.Nästa åtgärd var, att bjuda allmänhsten på några mera ansedda namn, än de som Andra kammarens majoritet inom sig kan uppvisa, och så meddelades, att för oppositionspartiet äro excellens Louis De Geer, frih. J. Stjerndlad och brukspatron C. Ekman ledaro, hvarefter för åstadkommande af ytterligare effekt, dagen derpå (d. 24 januari) meddelades, att förra statsrådet Carlson är en mycket vigtig ledamot af den nya majoriteten i Första kammaren. Genom angifvandet af dessa fyra namn vanns äfven ett annat syftemål. Åtminstone tre af dessa äro afsedda att gifva relief åt den nya ministeren. Det torde förefalla mången besynnerligt, icke blott att landtmannapartiet, som 1870 bjelpte till att ur konseljen aflägsna frih. De Geer och hr Carlson, nu skulle associera sig med dem, utan äfven att nämde herrar skulle vara benägna för en sådan association. Men denna besynnerlighet klarar den skrifkunnige föraren ganska fyndigt i Dagens Nyheter. 1870 års ministör (den som ingick då frih. De Geer och hr Carleon afirädde), heter det, tillsattes icke i enlighet med landtmannapartiets, utan med konungens äsigter — och derjemte betonas, att oppositionen aldrig var vänd mot excellensan De Geer personligon. Men så tillägges en tredje omständighet, påtagligen i atsigt att förklara den besynnerliga företeelsen, att frih. De Geer och hr Carlson tyckas vara benägna för den der associationen; en tidrymd af tre år ligger emellan den dag som är och den då förra ministerförändringen skedde och under, den tidrymden har det, säger den skrifkunnige föraren på sitt graciösa sätt, Åvarit rikligt tillfälle för hrr De Geer och Carlson att blifva klokare med hvarje dag. Men då nu otvifvelaktigt är, att en storslagen ministerkris är definitivt beslutad, och lika otvifvelaktigt är, att den skall af den förenade oppositionen i båda kamrarne åstadkommas, så uppstår ovilkorligen den frågan redan nu: af hvilka män skall den nya ministeren bestå? Ett för våra förhållanden ganska stort antal namn har uppgisvits, de allra flesta dock tillhörande Första kammaren, och endast några få rådsäte-afterfikares från den Andra — således ett förnyadt bevis på den ofta förr uttalade åsigten, att dervarande landtmannaparti icke är någon god skola för blifvande statsmän. Jag skall ej tillåta mig, att här anföra namnen på de varierande ioinisterlistor, som nu cirkulera, men ett namn förekommer dock på alla dessa listor, och utan d-t kan ganska bestämdt ingen ny minister nu etableras. Detta vamn är: Louis De Geer. Men då eå är förhållandet, uppstår naturligtvis den frågan: kan frib. De Geer ingå i konseljen med grefve Arvid Posse vid sin