Riksdags-Kaleidoskop 1874. VII. Riksdagen 1857 blef visserligen märkvärdig genom de då fattade besluten att stambanorna skulle för statens räkning och på dess bekostnad utföras; riksdagen 1865 blef äfven märkvärdig, enär genom de då fattade besluten afskaffades ståndsrepresentationen; men det är icke längre någon hemlighet, att innevarande åre rikssmöte skall blifva det på stora politiska tilldragelser rikaste, som vi hittills upplefvat. Konstituiionsutskottet, som under det nya riksdagsakickot visat sig slappt och undsallande, har nu ändtligen blifvit så besatt, att en afgjord majoritet finnes der fullt besluten både att ställa justitiestatsministern Adlerereutz samt statsråden Bergström och Berg under riksrätt med anledning af norska ståthållarefrågans afgörande, och att derjemte öfverantvarda statsrådets samtlige ledamöter till behandling på sätt 107 8 regeringsformen anvisar — denna åtgärd med anledning af Öreaundska lotafrågan. Samtlige statsråden skola således, figurligt taladt, beträda schavotten, med det otvifvelaktiga resultat, att en ny minittör ekall ingå i konseljen, antingen under riksdagens lopp eller vid dess afalutande. ) För oss publicister och riksdags-kronikörer äro dessa politiska katastrofer i den högre effektstilen obeskrifligt välkomna. Ätven vi gå en guldförande framtid till mötes; ty det hittills förda riksdagskäbblet, dessa hetsiga anlopp, utan påföljd, dessa åskor, utan en enda förödande blixt, dessa ständiga stormar i ett glas vatten — de äro tör oss alls icke fruktbärande, endast tråkiga — och tröttande äfven för oss, torde våra högt ärade läsare tillägga. Men nu skall det änåtligen blifva allvar i leken, en blodig lek utan tvifvel. Det torde väl knappast boböfva framhållag, att för de stundande stora tilldragelserna, slutande med Sveriges politiska och sociala pånyttfödelse, står svenska folket i första rummet i tacksamhetsskuld hos landtmannapartiels förare; men skall väl samtiden tillfyllest värdera deras energi, förslagonhet osh offervillighet? Troligen icke. Efterverlden skall dock göra det så mycket rikaro. Emellertid medan det stora effektdramat sättes i scen, hvartill naturligtvis omfattande arrangementer erfordras, hvilka kräsva tid, tillåter jag mig se till, hvad som företages bakom ridån. Landtmannapartiet i ein helhet är nn fast öfvertygadt om, att genom den beslutade ministörförändringen skall partiets öfvertagande af hela makten blifva en afgjord sak. Men egontligen är det likväl för detta parti, då förarne ej tagas med i räkningen, fullkomligt likgiltigt af hvilka personer den nya ministören kommer att bestå, allenast den kraftfullt och obetingadt främjar partiets allmänt kända, men ännu icke lika allmänt godkända intressen. Partiets vulgära medlemmar åtrå derföre inga statsrådsportföljer: de äro alls icke rädsäteefterflkare, utan föredraga att blifva återvalda till riksdagsmän och äro för öfrigt tacksamma om en utskotts-, en statarevisors-eller en diskont-revisorsplats faller på doras lott. Med partiets förare är åter förhållandet helt annorlunda. De anse sig både skapade till och berättigade att sjelfve lägga hand vid Sveriges politiska pånyttfödelse; men dertill fordras abeolut entr för dem i konseljen, ty endast der kunna de fullt utveckla sitt oerhördt kraftiga initiativ. De hafva dessutom redan i sju långa år alafvat i partiets tjenst: deras arbete har varit lika tungt och lika förödmjukande som Simsons hos filisteerna. Om de nu med stegrad otålighet fordra belöningen för det -mödosamma arbetet, om de skulle tröttna att längre släpa vid den politiska mjölqvarnen — Simson uthärdade ju blott ett år, vill jag minnas? — så kan ingen som är rättvis klandra dem derföre, men väl att de någonsin åtagit sig ett sådant arbete. Men en vigtig omständighet ha de likväl icke kunnat förbise, den nemligen att om det skall lyckas dem att pu intränga i konseljen, så måsto det ske i sällskap med ledamöter feån Första kammaren och med biträde äfven af denna kammares majoritet. Det torde förefalla nästan omöjligt, att en sådan majoritet kan åstadkommas i nämnde ) Med den uppfattning vi hafva af stämningen inom Första kam maren skulle vi vilja anmärka, att vår korrespondent här möjligen är för rask och gör sitt framtidsutkast i för dysira färger. Det är väl änau icke något bestämdt afgjordt rörande tillämpningen af vare sig hundrasexan eller hundrasjuan. sHärda slängar komma nog att vankas, men ännu tro vi icke, att Första kammarens ledamöter i konstitutionsutskottet bestämt sig för några ytterligheter (Red:ns anm.)