Inga vidare upplysningar kunde erhållas af kusken, men mr Bisset syntes ej missbelåton med den han redan fått. Han gaf mannen några shillings och sade: — Hvad heter nästa station som snälltåget stonnar vid? Kusken underrättade honom derom, och polistjenstemannen red vidare. — Om den hemlighetsfulla qvinnan blef skrämd deraf att lord Chetwynd fick tag i hennes klädningaärm, tänkte polistjenstemannen under sin ridt, skulle hon vara rädd för att återvända till Eastbourne. Hon skulle frukta att bli upptäckt på stationen, frukta att lorden skulle skicka någon efter henne. Hon skulle ha nödgats tillbringa några timmar i Eastbourne, ifall hon återvändt i droskan på den bestämda tiden, och hon skulle ej ha vågat att vid en så sen timma begifva sig till ett hotell. Hon skulle ej ha kunnat redogöra för enledningen till att hon kommit och begärt inträde der klockan två eller tre på morgonen. Hvad var då det naturligaste för henne ett göra? En djerf qvinna skulle ha tagit af sig sin mask eller förändrat drägt, återvändt till Eastbourno och anförtrott sig åt lyckan. Men antag att denna unga qvinna är blygsam, ovan vid verlden, stolt och känslig samt rädd för upstäckt? Hon måste återvända till London, entager jag. Hvad var det naturligaste för henne att göra i sådant fall? Jo att lemna åkdonet och kusken åt sitt öde samt gå till närmaste station, förutsatt att hon kände vägen. Om min teori är riktig, skall jag få höra något om vålnaden, då jag kommer till Nunsgate. Det dröjde ej en timma, innan han hunnit fram till den lilla station, der Bernice förenat sig med det till London uppgående snälltåget. Ett tåg afvaktades och biljettförsäljaren satt vid sin lucka, väntande på passagerare. Mr Bisset lemnade sin häst i en pojkes vård och gick in på stationen.