Göteborgsposten – 10 februari 1874, sida 2

erkets uppbäfvande och införande af allmän ärnepligt, skola understödja ett för rikets jelfständighet betryggande försvar, äfven om let skulle fordra, som sannolikt är, oerhörda ffer från landets sida, som det är tydligt, att endra kammarens majoritet, åtminstone de nindre jordbrukarne, aldrig skola ingå på nåzon betydlig uteträckning af den redan nu mligt beväringslagen åliggande tjenstgöringsskyldigheten. Man skall känna ganska litet ill svenska bonden, om man kan tro, att han hågonsin godvilligt skall medgifva, att landets ingdom under ett års tid kaserneras och såunda en dyrbar arbetskraft beröfvas jordbruket och näringarne; och ett godt stöd för denna åsigt kan man hemta af Carl Ifvarssons reservation vid statsutskottets hemställan om aflåtande af en skrifvelse till regeringen om utarbetande af förslag till en, med upphäfvande af indelningsverket, ny härordning samt afskrifvandet af grundskatterna. Carl Ifvarsson var väl ensam om sin reservation, men man kan icke betvifia, att han bakom sig hade hela Sveriges allmoge. Denna sammanblanöning af grundskattorna och indelningsverket har, enligt all sannolikhet, till en obestämd framtid uppskjutit lösningen af dessa frågor, och denna utgång kan visst icke vara misshaglig för de personer, hvilka icke äro böjda att till uteslutande förmån för en klass lemna en gåfva på bekostnad af rikets öfriga skattdragande innebyggare. Då derom redan allmänt varit tal, kunna vi icke se något ogranlaga i omnämnandet sf on ny ministerlista, som lärer hafva — om på allvar eller på skämt, derom kunna våra läsare sjelfva döma — cirkulerat bland riksdagsmännen. Den skulle innebållit namnen: friherre L. de Geer (justitieminister), frih. Hochschild eller grefve H. Hamilton (utrikesminister), grefve A. Posse (civilmin.), hr C. Ekman (finansmin.), hr F. F. Carlson (ecklesiastikmin.), hr A. O. Wallenberg (ejöminister), hr Wijkander eller hr Rosensvärd (krigsmin.) och hrr Bredberg, Hallenborg och Key såsom konsultativa statsråd. För egen del äro vi öfvertygade, att nämda lista af våra riksdagsmän blitvit tagen från den skämtsamma sidan. Vi tro nemligen icke, att frih. de Geer finnes benägen att ingå i en minister af denna sammansättning, om han ens på några vilkor vill återtaga sin gamla befattning. i detta fall har ju den framkastade listan såsom saknande detta populära namn alldeles ingen annan betydelse, än den af att hafva företett någonting mer än vanligt osannolikt. Det må tilläggas, att en förbindelse mellan grefve Hamilton och frih. de Geer efter händelserna 1870 synes mycket osannolik, vidare att utbytet af br Carlsson mot hr Wennerberg efter den sista skolreformen måste anses som en återgång från den väg, riksdagen velat se inslagen, vidare att hr Wijkanders ställning till majoriteten i Andra kammaren ju alldeles icke visat sig vara tillmötesgåendets, vidare att hrr Wallenberg och Key icke synas oss på något sätt passande för de platser vid konungens rådsbord, dem skulle anvisas, och slutligen att br Hallenborg alldeles icke torde hafva några önskningar åt det hållet. Möjligen har dock detta skämt — så långt drifvet det också förefaller — af en och arnan upptagits mera allvarsamt. Det är derföre som vi återgifvit den vid. 222 attan