Göteborgsposten – 9 februari 1874, sida 1

— —— ——— — — Jag har varit böjd för att tro den ifrågavarande personen vara en förklädd tjensteflicka. Hon kunde hå skaffat sig en vaxmask — ni vet ju, att sådant kan låta sig göra lätt nog. Men också torde hån vara någon spekulativ ung qvinna från London, som en gång sett lady Chetwynd och som antingen af naturen blifvit begåfvad med anletsdrag, som likna den aflidna marquisinnan, eller förstått konsten att göra sig lik henne. Lord Chetwynd blef isynnerhet frapperad af qvinnans ögon. De voro stora och bruna, men stora bruna ögon äro ej ovanliga. . Uppriktigt sagdt, mr Bisset, tror jag, att det sista alternativet är det sannolikaste. Man kan ju tänka sig, att qvinnan på grund af sin tillfälliga likhet med lord Chetwynds första hustru gjort upp en plan till att blifva hans andra. Hon börjar med att uppegga hans nyfikenhet och göra intryck på honom genom sin likhet med den döda. Det är ganska möjligt, att det just var med afsigt hon lät honom fatta tag i sin klädningsärm då hon sista gången visade sig. Nästa gång kanske hon låter honom få tag om lifvet. Menniskor göra upp besynnerliga planer ibland. Och Chetwynd Park är ett pris som är värdt att arbeta och sträfva för, tillade miss Monk med en blick öfver parken, fälten och gårdarne, som likt en tafla utbredde sig framför henne. — Det är verkligen ett vackert pris, medgaf polistjenstemannen, men hans bliek hvilade på miss Monk och riktades ej på omgifningarne. Han betraktade henne med en egendomlig och smickrande uppmärksamhet. Möjligtvis studerade han henne; men om så var, misstänkte miss Monk det ej. Miss Monk gjorde aldrig någonting häftigt eller brådstörtadt. Hon vände långsamt på sitt till hälften bortvända hufvud och mötte den beundrande blick, som Bisset fästade på honne. Han lemnade henne ej tid att tala utan tog sjelf till ordet och sade: — Då ni är så intresserad för upptäckten af den