hvilken Gladstone måste länge hafva gjort sig förtrogen, eller allt sedan förliden höst, antog fast form sistl. tisdag, då han låg till sängs i på grund af en stark förkylning. Tisdags afi ton och en stor del af onsdagen, som han tilli bragte utom sängen, använde han på affattanÅ det af det långa valmanifestet till sina valI män. Samma afton bjöd ban till sig lord G Granville (utrikesministern), meddelade honom i sitt fasta beslut och visade honom hvad han i nedkastat på papperet. Med de öfrige minisäatrarne talade han derom föret vid den midj dag, som gafs i lord Granvilles palats till ära för det petersburgska bröllopet, och den derpå E följande fredagen faststäldes till sist beslutet si ministerrådet. Det är icke sant, att en blott ; tillfällighet förrådt det för tidningarno. Hemjie ligheten bevarades samvetsgrant, och utan att i något störande inträdde, ända till fredags afE kl. 10. Denna timme hade i kabinettet i i 4 utsats till slutstunden för tystnaden, och derefter skulle det upphöra att vara en hemlighet, åtminstone för partivännerna. Straxt efter kl. 10 talades ock derom på Athenmumsklubben, och den stora nyheten jomte promierministerns valmanifest meddelades Londonstidningarno ännu före midnatt, och de på kontinenten varande liberale medlommarne af Underhueet underrättades äfven före midnatten pr telegraf om Underhusets upplösning. Allt detta skedde, såsom förut aftalats, genom skattkammarsekreteraren, och måste ätven så ske, för att man skulle kunna vinna det nödiga förspränget framsör motståndaren. Om ett tillfälligt eller alsigtligt afslöjande af hemligheten var det icke tal. Nu har Gladstone äfven hunnit öfver det andra stycket af det tanga arbetet, öfver sitt tal till valmännen si Greenwich. Det var den besvärligaste deslan, men utfördes med den fuliständigaste fram, gång. Sedan det suveräna folket från första meridianen och de aldra yttersta matroskrogarne njutit äran stt först af alla innevånare på denna erbarmliga planet invigas i Gladsdones finansplan och genom honom personligen: i den egentliga tydningen af utrikespolitiken, skulle det natnrligtvis från dess sida varit en handling af den svartaste otack, om det läte honom falla igenom vid det förestående valet. Det var för öfrigt icke något uppbyggligt skådespel att se den nu icke mera unge premierministern på den öppna, af regnet piskade, genomblötta, af töcken omhöljda Blackheatbs-heden stå barhufvad i en simpel, mot blåsten nödtorftigt skyddad pinnvagn och tala till en folkmassa öfver stor politik, hvilken wessa till stor del hyser vida mera smak för spirituösa drycker, än för spirituel själaföda. men engelsmannen tycker om dylik nadlåtenhet af sina stormän och har sin fröjd deraf, isynnerhet vid valtiden, hvilken för honom liknar i viss mån de romerske frigifnes fest. Engelsmännen finna det kannibaliskt skönt, alt deras premierminister framställer sig med hustru och dotter på en kärra för folket, och de prisa mycket hr Gladstons för att han gör sin sak så förträffligt. Det är också fallet, och önskligt är blott, att det oundgängliga popu laritets-experimentet icke skadat hans helsa . Men för Gladstone är utrikespolitiken, såsom hans tal angaf, knappast något annat än ett medel för lättsinniga ministrar att aflocka landet penningar och då och då aflossa ett skrämskott. Derför inskränkte han sig ock till kapitlet om Malakka, emedan Disraeli i sitt manifest endast omnämnt denna punkt. Liksom om Disraeli skulla låta sig nöja med Malakka! Den känner honom illa, som icke redan nu vet, att han i sitt valtal skall orda om äfven andra phaser af utrikespolitiken, hvilka mera beröra hela. verlden: om förlusten af San Juan, om. de millioner England måste betala till Amerika som skadesersättning för Alabama, om Rysslands uppsägande af Svarta Hafe-fördråget samt om den mellanasiatiska och vestafrikanska frågan. Det krysbåriga slughnfvudet kastade åt br Gladstone Malakka som ett ben, på hvilket han skulle gnaga, och Gladstone gick i fällan. Rodan i fredags egde några val rum, hvilka emellertid utföllo eå, att partibalansen blef densamma som förut; de nyvalde representera helt och hållet sina föregångares åsigter. Bland desse valde är äfven John Brigtht, som åter århållit Birminghams förtroende. Utsigterna för arbetaretribunen Oågor skola dagligen stiga; haus liberale motkandidat i Southwark, Henry Labouchere, har för hans skull dragit sig tillbaka. Ena egendomlig slump vill, att båda partiornas kandidadlistor i de tre konungarikena för ögonblick fullständigt uppväga hvarandra i afseende på antalet, om man icke tager Homorulers och yrkesföreningsmännen medi räkningen. Hvartdera partiet har 460 stridsmän i fält. I Eygland öfverväga de konservative de liberale med 379 röster mot 341. I Skotland och Irland är förhållandet omvändt; de liberales styrka uppgår i båda landen till 59 och 60, de konservatives till 35 och 47: Det är en märklig retlighet, som den tyska politiken visar, så fort det gäller de katolske prelaterna och deras kamp mot staten. För några dagar sedan offentliggjordes ett bref OA la RR RA RET AR 22 512 RR