Göteborgsposten – 3 februari 1874, sida 1

rade. Den andra bruna handen knöt sig, som om de långa knotiga singrarne längtade efter att så strypa den unga qvannen. Under de första sekunderna blickade de på hvarandra liksom under inflytande af en hemsk trollmakt. Derefter öppnade hinduqvinnan sin mun och lät höra ett oartikuleradt ljud, ett slags tjut, som kunde ha kommit ur ett vilddjurs strupe. Bernice inväntade ej ord eller handling från den andras sida. Hon såg i hinduqvinnan mordets ande sörkroppsligad. IIon tolkade rätt det rysliga uttrycket i dessa vilddjurslika ögon — hvarmed hinduqvinnans hand fördes till hennes barm liksom för att söka ett mordvapen. Utan ett rop, utan ett ord, med en snabb, oväntad ansats tog Bernice ett spång ner för trapporua, med detsamma kullslående den gamla qvinnan och utsläckande hennes ljus. Hinduqvinnan for från trappsteg till trappsteg som en gultaperkaboll, ur stånd att hejda sitt framskridande eller återvinna jemnvigten. Det var härvid hon erhöll de skador, som Monk märkt följande dagen. Före henne flydde den unga marquisinnan som blixten och uppnådde den lilla skumma förstugan nerunder. Dörren till trädgården stod fortfarande rå glänt, då hofmästaren ej ännu gjort sin rund och stängt ingångarne till huset. Bernice skyndade igenom den och befann sig åter utom hus, darrande och förskrämd. Hon passerade igenom trädgården, hållande sig i de mest skuggrika delarne och uppnådde parken; men ännu saktade hon ej farten uten for framåt, som om hon varit jagad. Ej förrän hon hefonn sig djupt inno i parkens skuggor stannade hon; då lade hon sig ner i gräset på en undangömd fläck och hvilade. Hon bad och snyftade och gret och förtviflade, såsom endast en öfvergifven, förorättad och svartsjuk ung hustrn kan göra, och sålunda gingo minuter och timmar.