Göteborgsposten – 2 februari 1874, sida 2

rlet eller råttare den gryende tånåtismen. Times yttrar bl; a.: Vi hoppas, att det icke är af nöden att säga det tyska folket, att ett möte at dylik art ej är ett lämpligt uttryck för engelsmännens åsigter rörande denna stora fråga. Det skulle i sjeliva verket aldrig hafva be raktats såsom afgjordt vigtigt, om det ej erhållit ett visst intresse genom grefve Russelle okloka löfte att öfvertaga ordförandeskapet. St Robert Peel skördade läst förtjent bifall genom uttalande af sin ledsnad öfver att lord Russell icke kunnat utmärka sina sista år med ett uppträdande på platformen, men allmänheten skall i det stora hela glädja sig öfver, att en så vördnadsvärd statsman undgick det misskrediterande i att föra ordet vid en vanlig demonstration för Intet påfvedöme! Ett betydande antal bref från peers, biskopar och medlemmar af perlamertet hade ingått, hvilka alla erkändo moå vederbörlig artigdet de inbjudningar, hvilka de besvarade; men brofskrifvarno sjelsve voro föraigtigtvis icke tillstädes, och platformen led i sällsam grad brist på män med autoritet. Tyskarne må slikvål icke tro, att talarnes svagbet eller mötets icke inflytelserika karakter härledde sig af bristande intresse för deras kamp eller af bristande intresse för deras nationala ssk. Det kom sig helt enkelt deraf, att massan af dem, hvilka äro i stånd att bilda sig ett upplyst omdöme om saken, hysa en ytterlig motvilja mot att behandla den såsom blolt en tvist mellan påfveanhängare och protestanter och mot att deraf göra ett tillfälle att återupplifva den olycksaliga animositet, som urderhålles af sådana korporationer som Åprotestantiska instituter. Den största möjliga skada, som kunde tillfogas den af furst Bismarck förfäktade saken, skulle i ejelfva verket vara, att likställa den med en sådan anda, som den gårdagens möte utvecklade. Om tyska regeriogens poli ik blott kunde betraktas som ett slags korståg mot påfvedömet, så skulle den bittra partikänsla, för hvilken ultramontanerna anklagas, vara det oundvikliga, om icke berättigade resultatet. Ett nytt krig mellan olika trosbekännelser, sådant som gårdagens möte syftar till att frammana, skulle vara den största olycka för det nya tyska riket. Det är icke uilräckligt starkt för att bära en sådan börda och att skapa bitter oenighet genom alt resa protestanter mot papister skullo vara ett sjelfmördande sätt att arbeta hän mot national erhet. Sir Robert Peel sade sig hoppas, att ropet: Intet påfvedöme! icke skulla mera höjas på nytt i England; och den storm af motsägelse, som frammanades af denna glimt af hossamhet, utgjorde dot största beviset på den ofördragsambet, som mötet representerade. Det var tydligen majoritetens öaekan att utstöta detta rop här och öfverallt, i hela dess bitterhet; och dess bifallsrop öfver turst Bismarck härledde sig klarligen mera af hat till påfvedömet, än at kärlek till Tysklands enhet. Gårdagens möte skall, hoppas vi, i Tyskland erkännas som ett bevis på, att den engelska allmänheten i sin helhet icke hyser rågon sympati för denna ofördragsamma anda och att den ej vill sammanställa den tyska kampen med en antagonism mellan olika religionsbekännelser. Om den lärdom, man kan hemta af mötet; tolkas i denna anda, så kan det icke vara utan sin pytta, ty oaktadt de mera hofsamme ledarnes ansträngnipgar, sins det likväl en oundviklig fara för, att den i Tyskland nu resta frågan ekall utveckla sig till ej föga mindre än ett religiöst borgerligt krig. Den tyska regeringen befinner sig på fullt säker grund, så länge hona irskränker sig till att förläkta statens opartiska supremati. Om hon ekulle låta sig ledas der bortom, till något slags korståg mot särskilda trosbekännare, då skulle hon öfvergifva sitt rätta fögderi och med all säkerhet evikas i att vinna detta lands allmänna sympati. Hennes ställning är obestridligen utomordentligt svår. Den amerikanske talaren vid mötet sade under gången af sina förståndiga utläggniogar af tvisten, att några af de åtgärder, som preussiska regaringen vidtagit, äro af en art, som icke skulle tillåtas i Förenta Staterna, ej ens i England. Men han tillade med rätte, att tyska institutioner bafva sin rot i landets historia och att statsmän endast kunna handla medelst den organisation, som står till deras förfogande. Med andra ord, preussarne hafva ej allenast länge varit vana vid en i vises mån oinskränkt törvaltning, utan hafva äfven vants vid en omedelbar inblandning i religionssaker, som vi svårligen kunna fatta. Om det är sant, att den romerskkatolska kyrkans nya lärosatser och disciplin äro oförenliga med den fullständiga undersåtliga trohet, eom kräfves af en statskyrka, så följer det af sig sjelf, att man i ett sädant land måste stälia bierarkien och prestadömet under enJsträngare kontroll; Regeringen har sullkomligt rätt att så göra, så länge statekyrkan består. Svårigheten är, huruvida man i verkligheten skall kunna så handla, utan att slutligen skrida (till etränghetsåtgärder, hvilka hvarsken ekulle vara förenliga med nutida åsigter eller visa sig praktiskt verkssmma. Om det romersk-katolska presterskapet, skulle underkastas: det nationala inflytandet så, som det ; skedde här i landet för tre hundra år sedan, i : då skulle mycket vara att säga för en forti satt stränghet, och vissa vederbörande synas det hopp, att det ultramontana presterskapets plats skall intagas af det nai tionala presterskapet. Skulle detta blifva fallet, då skulle preussiska regeti ngen så etorligen rätt genom foljderna. Men vid en blick I på da kyr rkliga angelägenheternas allmänna fällning i Eur opa, syses det vara mera troligt, att den vuvarande tvångspolitiken är en ötvergång, och att lagstiftningen skall finna