Gäteborg den 2 februari 1574. Väderleken har nu långt omsider börjat antsga en med årstiden mera öfverensetömmande karakter i det nemligen lindrig frost varit rådande under de senaste nätterna eamt snöfall inträffade i lördags o. m. I går var vädret utmärkt vackert vid nordlig vind samt hög och klar himmel, hvilket hade till följd att de offentliga promenaderna vid middagstiden voro uppfyllda af gående och åkande. Hamnkanalerna och Vallgrafven ha belagts med en tuna isskorpa, som dock ännu är mycket. svag. Föreläsning. Mindre Börssalen var i lördags afton, då Magdalena Thoresen höll den första af sina två bådade föreläsningar bärstädes, fullsatt med åhörare, af hvilka det qvinliga könets representanter utgjorde det betydligt öfvervägandet flertalet. Men så var det ju ock en medlem af detta kön, som här nu för första gången bröt isen äfven på detta område: Ämnet för aftonen var: ÅBergen och Bargensarne sarat Carl XV:s besök som v. konuvg i Bergen. Fru Thoresen inledde sitt föredrag med några ord, i hvilka hon ursäktade sig för att hon inbjudit Göteborgs bildade allmänhet till en timmas underhållning, ty blott som sådan ville hon ha föreläsningen betecknad. Derefter öfvergick hon till en kortfattad redogörelse tör Bergens historia, här och der inströende, om vi så få säga, emå genrebilder, som gåfvo lif och färg åt skildringon och hvilka måhända utgjorde föredragets glanspunkier. Bergen hade länge varit beherskadt af tyskarne, hvilka slagit under sig all handel, men äfven stadens hela förvaltvidg. Deras välde var despotiskt och aflade hos infödingarne ett stigande missnöje. Men tysken utvecklade här som öfverallt sina förtjenstfulla egenskaper af flit, sparsamhet och handelsskicklighet. Infödingarne lärde häraf, och då elutligen frukten var mogen, då den egna norska anden till sist bröt med obändig kraft den främmande bojan, hade det tyska väldot lemnat efter sig i arf denna affärsskicklighet, som än i dag utmärker Bergensaren. Nu inträdde en tid af rik blomstring för den norska handelestaden. Millionärer uppstodo i mångd, och den bergensiske köpmanssursten var en väldig matador, der han vandrade med taktmessiga och stolta steg fram på Bergens gator med myndig min, snerkelperuk på hufvudet, glänsande rock med stora uppslag och ficklock samt en bög bambukäpp med guldknapp, hvilken han böll långt framför sig och stötte mot gatstenarne med synnerlig kraft för att guidklangen skulle höras. Det var Töndertiden — guldtunvornas tid. Men man dyrkar ej guldkalfvon ostraffadt. Då anden, detta vingade väsen, skryper för