ulador. Håön annotIanak 10UualUT arce BIR med bestadsqvaliflkationen. Parlamentskommissionen har uppenbarligen velat från valurnorna utestänga alla s. k. nomader, det är hela den lösa befolkning som bildar det egentliga arbetare-proletariatet och som otvifvelaktigt utgör det radikala partiets kärna på samma gång som den alltid är redo att låta använda eig till att göra grofarbetet vid revolutioner och ementer. : Antalet sf dem, som sålunda beröfvas sin valrätt torde minst böra uppskattas till två millioner, hvaraf öfver nio tiondedelar lefva i Paris, Lyon och tre eller fyra andra stora städer. Atterbjuda dessa alt resa hem på egen bekostnad till sina ur sprungliga hemorter för att rösta, är att göra deras valrätt fullkomligt illusorisk, ty de lära hvarken ha tid eller råd till sådana utflykter, och att be dem förevisa sina byreskontrakter är föga bättre, då bruket i Frankrike är att aldrig uppgöra kontrakt när hyresbeloppet understiger 1000 franos. Det var ungosär liknande bestämmelser, som innehöllos i den famösa lagen af den 31 maj 1849 och som gåfvo presidenten det mäktigaste vapnet i bänderna vid statskuppen den 2 december, då första artikeln i hans proklamation lydde: den allmänna rösträtten är återstäld. Det är alldedolos otvifvelaktigt att om icke Napoleon hade kommit emellan och skrifvit dessa ord på sin fsna, så hade en ny revolution gjort det, och Frankrike drog således den gången nog den lyckligaste lotten. Men om man nu ånyo, genom en sådan lag, som faktiskt är en inskränkning i allmänna rösträtten, så att säga organiserar nästa revolution, för hvilka framtida hvälsningar öppnar man då ej dörren? — Det är sant att, om man också båller den stängd så komma nog hvälfningarne i alla fall. En tidning, hvars läsning sällan undgår att lemna några mantrande intryck, är den allvarliga Gygette des Tribunaux, ett blad, som uteslutande är egnadt åt lagskipningen och domatoleförhandlingarne. Inga utbroderade rättogångreferat kunna i komisk krasz täfla med de nyktra och opartiska redogörelser som Gszette des Tribunaux innehåller, öfver de ytterligt bosängda scener och situationer, som denna sida at Pariser-lifvet ofta erbjuder. — Jag har i eit föregående bref nämt om MillieChristine, negerflickan med två hufvuden och fyra ben, eller kanske rättare negerflickorna med — bur skail-jag säga? — blott ett ställe att sitta på. Denna personlighet företog häromdagen, i sällskap med sin förevisare, en utflykt åt landet, Färden gälde 8:t Germain, och kavaljern tog två biljetter, en för sig och en för Millie-Christine. Men när konduktören kom för att vpptsga biljetterna i kupn, sordrade han två biljetter för den sistnämnda, run par töts. Millie-Christine och föraren protesterade på det lifligaste, menande, att det aldrig i lifvet kunde komma ifråga att betala boå biljetter för en plats. Slutet blef, att mamsellen eller mamsollerna fingo nöjet att mottaga stämning för försök att bedraga jernvägsbolaget, och det blir således jurister i stället för läkare som komma att afgöra den svårlösta frågan om den ifrågavarande personen är att betrakta såsom en eller trå. — Det beböfver vål ej tilläggas, att alltsammans var gjordt i afsigt att få först tidningarne och eedan publiken att tala om märkvärdigheten, det var ett slags reklame för mycket billigare pris än den på annat sätt hade kunnat erhållas, Millie-Christines föregångare i hennes (deras) svåra specialitet, de siamesiska tvillingarne, äro, såsom tidningarne haft att omtala, nyligen aflidaa. Med anledaing deraf återkallar en medicinsk journal i minnet följande, som ej torde vara så allmänt bekant: Den 26 jali 1829 föddes i en af Londons i förstäder tvillingbröderna John och William Parkins. Likasom de siamesiska tvillingarne voro de föranade med hvarandra genom ett band, som likväl var så tunnt, att läkaren utan någon fara för dem kunde afsskära detsamma. — Men alltifrån deras barndom märkte man hos dem ett slags andlig förbindelse liknande den, som kan framkallas genom magnetismen. En liflig glädje eller liflig sorg, som erfors af den ene, kändes äfven af den andre på samma tid, och detta på huru långt afstånd de än befunno sig ifrån hvarandra. När de växt upp till män, sökte de begge sin 3 ö i Amerika. John blef en betydande affärsman, men blef under bankkrisen 1856 nästan aldeles ruinerad på den olycksdag, som i Newyork fick namnet Svarta fredagen. Hans broder William, som vid denna tid var jordegare i de vestra staterna, fick samma dag ett anfall af sinnesoro och förtviflan, som syntos högst oroande. — Kort derpå inskeppade sig John på ångaren Atlantic för att gå öfver till Europa, etlantic försvann spårlöst, utan att man någonsin erbållit några detaljer om dess slutliga öde, Få dagar efter Johns afresa angreps William af samma våldsamma lidande som på den Svarta fredagen, men under änna svårare symptomer, och dukade derföre under inom dygnet. Många ha tänkt sig i detta bastiga dödsfall kunua ss en upp; lysnipg om Atlantics hemlighetsfulla undergång, och tro, att det inträffade just samma dag som fartyget gick till bottnen, utan att lemna den minsta spillra. a Arbeteva på Thiers nya hotell äro nu näå stan fullbordade, och redan om några dagar r ekall man börja att iordningställa och möblera detsamma. Det blir då naturligtvis också I fråga om återinflyttningen af egarens stora bir bliotek och dyrbara konstsamlingar. Det be-rättas att Thiers häromdagen, när kan mönstrade dessa samlingar, hvilka eom bekant I skingrades under Kommuren och som sedermera underhand tillrättaskaffats, blef icke litet förvånad, att finna dem betydligt större, än de i-voro innan kommunarderna lade vantarna vå