D rr, va ST Ö TaT, YTOILAL 4 TFU0FT, manga I SUP Ev VAN sssummer: 10 öre exemplaret. nr — son, att ban skulle återtaga sin motion. Det är dock klart, att en person, hvars karaktär är så helgjuten och hvilken kan anses som den mest stålsatte i hela Andra kammaren — i en vise riktning åtminstone — omöjligt kunde göra sig skyldig till en sådan svaghet. Likvist, efter att hafva sofvit på saken en natt, medgaf han en liten rättelse. Af miss-skrifning, naturligtvis, förekom i motionen, att något godt lofvar ej regentombytet — detta uttryck begärde ban få ändra till -något godt lofvar ej regeriogseller ministeörombytet. Då emellertid icke något regeringseller miristårombyte ogt ruin efter regentskiftet, utbyttes gemenheten mot en dumhet, hvilket dock otvifvalaktigt icke heller besvärar representanten för Sunnerbo. Den andra tendensmotionen väcktes af hr Carl Anders Larsson. Mindre blygsam än hr Jöns Pehrsson, som ingen veterligen tillerkändt nämnda egenskap, uppläste den först sin motion: han ville naturligtvis, att kammaren skulle få den hel till lifs, att den skulle blifva omtalad och känd: för öfrigt läser han så gerna upp, hvad hen sjelf författat. Genom denna motion ställde han sig minst ett enda språng högt öfver och långt framom bela landtmannaflocken, hvilken nu tager eig ut aom en samling af pygmåar gent emot denne Andra kammarens Goliath. Från och med i torsdags bör hr Carl Anders Larsson vara viss om, att när en laudtmannaminister kommer till styret, kan ingen annan än han blifva konseljpresident, och talar man väl vid donom så öfvertsger han uten tvekan alla portföljerna — sådan karl är han, Då alla de rättsinnade representanterna gingo här och grubblade på lösningen af det stora problemet: statsförvaltningons förenkling på ett ändamålsenligt sätt, så hvad gjorde br C. A. Larsson? Jo, han kastade sig ner vid ekrifbordet, och i en handvänniog löste han problemet: sätt embetsoch tjonstemännen fortfarande på svältkur ända till dess ett sådant förslag till statsförvaltningens förenkling blir uppgjordt, som af riksdagen antages — sådan är syftnivgen i hans motion. Dertill kan såsom underförstådt tillägggas — vår sak blir att förkasta hvarje förslag som framlägges såsom icke nog genomgripande. : Motionären skall tvifvelsutan åberopa sin egon erfarenhet till stöd för sitt förslag. Det är klart, att oaktadt de ökade lefnadskostnaderna, har icke han beviljat sina arbetare bögre dagspenning: de ha ändå stannat qvar hos honem och göromålen hafva till hans belätenhet utförts af de på svältkur satta arbetarne. Erinras bör, att hr Larsson faktiskt medgifvit, att tjenstemän finnas som äro svsgt aflönade, och att han för de svagast aflönade tjenetemännens förseende med ett dyrtidstillägg är benägen bevilja ett anslag, — beloppet dock ieke uppgifvet — hvilket skulle ställas till regeringens disposition. Fördelningen af ett sådant anslag blef ju ett särdeles angenämt bestyr för regeringen. Af en så plötsligt framstående statsman tillhörande den nya skolan — man skulle kunna kalla den svältfordringsskolan — (hvilken i parentes sagdt för egen del tager väl för sig när så bör åt), kan ej ännu rimligtvis begäras någon sträng logik, och dervid torde icke heller hr Carl Anders Larason framdeles lägga någon vigt; men deremot använder han så i tal som skrift hvad man skulle kunna bevämna ett vildt inatrumentallarm med bedöfvande tubaskrällar — alldeles som i Lobengrin på kungliga teatern. Märkligt var emellertid, att ehuru han med hög stämma uppläste hela sin motion, och ehuru den var affatsad i ordalag, som borde slagit an på hela landtmannaflockon, hvadan man kunnat vänta att alle tillhörande den, skulle gjort sig en ära af att iostämma i motionen, så — understöddes den dock endast af två: visserligen voro dessa brr Wigardt och Danielsson; men huru man än må räkna dem utgöra de dock blott två, och de var alldeles för litet, när meningen var att i ett notvarp taga hela sällskapet. Deremot tvekade icke kommendörkapten Lindmark, att, ehuru nykommen, uppträda mot hr Carl Anders Larsson, underkastande motionen en så allvarlig och grundlig kritik, äfven i formelt afseende så utmärkt, att den väldige östgöten ganska säkert fann i denne sin landsman äfven sin öfverman, och just i det som här var hufvudsaker — argumentationens styrka, Hr Lindmark gjorde en lysande debut, och just det att han vågade uppträda mot en af kammarens storkaxar bevisade, att han i hög grad eger en egenskap som många i denna kammare saknar eller ej har till sitt förfogande när det gäller att kämpa för en grundsats. Det torde ock törtjena frambållas, att landtmannapartiets härropare redan i ordets sannaste bemärkelse råmade af vrede och förtrytelse deröfver att hr Lindmarks anförande inrebar en stridshandske kastad för majoritetens fötter. Bref från Paris. (Korrespondens till Göteborgs-Posten). Paris den 26 januari 1874.