Göteborgsposten – 31 januari 1874, sida 1

Stockholms-korrespondens. VDen 29 januari. Det tyckes väl icke vara något stort vågspel att under våra lyckliga förhållanden, under ett verkligen afandsvärdt inre och yttre lugn, antaga, det en sammanträdande riksdag borde nu kunna, om någonsin, samlas och åtskiljas, utan att vexla skarpare stridshugg och utan att framkalla skakningar, alltid beklagliga, äfven om de äro ursäktliga. Det säges likväl, att tecknen icke äro sådaza, att oväder icke är långt borta och att man redan smider de blixtar, som skola ljunga fram; när rätta ögonblicket är inne. När detta inträffar, men icke förr, skall man komma underfund med åskstrålen, både hvadan den kommer och hvart den går. Blott de mera invigda torde dock känna till planen, om någon sådan blitvit uppgjord; vi nämna blott, att sådana rykten äro i luften, och tillstyrka endast, att man icke bör tro allt blifva så mörkt, som det ofta nog ser ut vid gryningen till en riksdag. Samvaron med andra, upplysningar af sakkunniga personer och framför allt det, att man sjelf ser förhållandena på nära båll, förändrar och måste förändra mångens öfvertygelser, såvida han bemödar sig om att finna det rätta och icke fasthänger vid förut fattade opinioner. Af detta skäl är det tillåtet förmoda, attslutet blir mildare, än början lofvar. Det har talats om, att i Första kammaren Åoppositionen skulle hafva segrat vid valen af utskottsledamöter. Blott den omständigheten, att frih. L. de Geer stälts tram som ett namn, omkring hvilket denna grupp af persener skulle hafva samlat sig, bör gälla som ett tillförlitligt bevis, alt icke spetsen rigtats mot en regering, så konstitutionelt sinnad och sammansatt af sådana personer som den närvarande. Efter allt hvad man hört, torde förhållandet vara, i afgeende på Första kammaren, helt enkelt, att den pluralitet — som med några rösters öfvervigt vid förra riksdagen uttalade sig för att gå landtmannapartiet så långt till mötes, beträffande grundskatterna och indelningsverket, som man kunde komma utan att öfverskrida billighetens gräns — nu ärligt och uppriktigt ville stå fast vid sitt ord, äfven om mänga bland dem ej till fullo gillade principen af detta slags köpslagande, som bragtes till stånd. Minoriteten bade icke alldeles samma uppfattsing som majoriteten, af hvad som borde göras eller icke göras, och syntes, såsom en person anmärkte, vilja bilda ett särskilt regeringsparti, utan att derför taga parti af regeringen. Då regeringen genom flera uttalanden, senast genom sitt förslag att ändra föreskrifterna i 80 8 af regeringsformen om krigsmakten till lands och vatten, tydligt tillkännagifvit sig fortgå på den af riksdagen utstakade vägen, att söka skaffa oss ett starkt försvar och då medgifva grundskatternas och indelningsverkets borttagande, kan pluraliteten ej anses intagit åtminstone någon fientlig hållning mot regeringen; snarare skulle det kunna sägas om wotsidan, ehuru äfven det utan giltigt skäl. Hurnledes opinionerna å ömse sidor sedan utstrålade, kunna vi icke bedöma, men det kan antagas scn temligen gifvit, att den Första kammaren f rupperat sig hufvudsakligen med anledning af den stora frågan om grundskatternas och indelningaverkets esse eller non-esse, men icke mot elier med regeringen. Skulle man göra någon jemförelse kamrarne emellan i det afseendet, så hade man otvifvelaktigt rätt, nu som förr, att kunna säga, det Första kammaren mera håller sig verkligen till sak än person. Hur små divergenser i afseende på namn egentligen förefunnos, visas bäst deraf, att endast ett par, tre namn var olika på de olika listorna för utskottsvalen. I Andra kammaren gjorde man, som bekant är, sn batydlig utgallring ur konstitutionsutekottet, derifrån alle personer, sem