Den gifta qvinnans eganderättEn af vårt samhälles representanter r hedern af att — möjligen med någon uppe ring af personliga åsigter — hatva beaktat en allt allmännare framstäld fordran på en förändrad lagstiftning rörande den gifta qvinnans eganderätt. Hr Philipson har också med vanlig klarhet och grundlighet gjort sig till tolk sör denna fordran. I motiveringen för sin motion yttrar ar Philipson bland annat: Det första vilkoret för beredande af en bättre ställning åt den gifta qvinnan är, enligt mitt förmenande, att lagen uttryckligen förklarar henne myndig vid hvilken ålder som helst. Den förvaltningsrätt öfver enskild egendom, hvilken 1871 ärs riksdag ansåg kunna medelst äktenskapsförord inrymmas åt den gifta qvinnan, förutsätter otvifvelaktigt hennes myndighet; ty rättighet att råda öfver enskild egendom, så väl fastighet som lösegendom, samt följaktligen derom sluta bindande aftal låter ingalunda förena sig med ett omyndighetstillstånd hos den, som skall utöfva den ifrågavarande rättigheten. Om man alltså måste medgifva, att riksdagen redan för tre år sedan, om ätven blott indirekt uttalat sig till förmån för den gifta qvinnans myndighet, huru mycket större anledning förefinnes icke nu att uttryckligen proklamera denna grundsats, då under loppet af den sedermera förflutna tiden en väsentlig förändring inträdt uti qvinnans sociala ställning! Sedan flere nya verksamhetsfält blifvit för henne öppnade inom såväl det andliga som det materiela området, måste den civila lagstiftningen bålla jemna steg med den administrativa, så att den förra icke för den gifta qviznan tillintetgör frukterna af de insigter och den skicklighet, hon såsom ogift förvärfvat sig genom universitetsstudier eller annorledes. Detta skulle likväl blifva händelsen, om den gifta qvinnan fortfarande betrak