med spetsar. Hon har alltid visat sig för mig i samma drägt. — Och hon liknade er döda hustru, mylord? — Hon liknade henne och var på samma gång, om ni så vill, olik henne. Ögonen voro desamma — stora, mörka och glänsande som stjernor. Men ansigtet på — vålnaden var skönare, med ljusare hy, skärare färg, vackrare konturer. Det var ett ansigte så hänförande skönt, alt jag trodde det vara en engels. — Hm! sade mr Bisset. Har någon mer än ni sett denna engel i hvita kläder? — Miss Monk såg henne och trodde henne vara en välnad. Ingen annan såg henne. Hon kommer och försvinner som en skugga. Jag tror henne vara en lefvande qvinna; men hvem är hon? Om jag ej visste, att Bernice vore död — Hvad är detta för en hemlighet, mr Bisset? Jag har skickat efter er för att utforska det. — I första ögonblicket, sade polistjenstemanner, skulle jag vilja säga, att någon ung qvinna ville försöka draga vinst af sin likhet med den aflidna lady Chetwynd. Det finnes naturligtvis ej ringaste tvifvel om, att lady Chetwynd är död? — Hon dog i mina armar och låg sex dagar i mitt hus obegrafven, och jag beledsagade sedan hennes stoft till familjegrafhvalfvet i Chetwynds kyrka, förklarade marquisen i högtidlig ton. Och likväl, mr Bisset, kan jag svära på, att detta spetsatycke tillhört min hustrus begrafningsdrägt. Mönstret är egendomligt, var god lägg märke till det. — Jag kan ej dela er åsigt, att detta spetsstycke tillhört er hustrus klädning, sade mr Bisset tankfullt. Det finnes naturligtvis en myckenhet spetsar tillverkade efter samma mönster; men den omständigheten, att spetsstycket är alldeles lika er hustrus, är dock värd att taga i betraktande. Hade lady Chetwynd mera af detta slags spetsar bland sina effekter?