Göteborgsposten – 30 januari 1874, sida 1

hjelplöst barn, lemnat i andra menniskors vård! Han erinrade sig nu den sista gången då hennes lilla hufvud varit tryckt intill hans bröst — den sista gången han kysste de ljufve, hopslutna barnaögonen, den rosenröda munnen, Han hade aldrig sett henne sedan den stund, då han lemnade henne i Gwellans vård, och han kunde ej ens gissa hurn hon sett ut såsom ung flicka eller såsom lycklig brud. I sin förbittring och förtviflan hade Tempest öfversifvit sin hustru och tagit med sig sitt barn. Slumpen eller försynen hade fört honom till 8. Kilda, och der hade han lemnat barnet i god vård med afsigt att inom fem år återkomma och hemta det. Men tiden hade gått — fjorton, sexton år hade förflutit, innan känslan af de skyldigheter som ålågo honom förmått honom att återvända. Och han hade kommit endast för att finna Bernice död! Det var med svårighet han kunde bibehålla sin sjelfbeherrskning, då alla dessa minnen trängde på honom. Dock var hans ansigte fullkomligt orörligt och lugnt, då Chetwynd svarade honom: — Ni frågar mig huru hon såg ut, mr Tempest. Bernice var ej skön, men hon var god, väl uppfostrad, en älsklig och ädel flicka, som egde en märkvärdig förmåga att fängsla. Kortligen hon var en af de mest intagande varelser jag någonsin skådat. För tjugo månader sedan vigdes jag vid henne i St. Kildas kyrka och förde henne sedan med mig i min lustyacht. Hon ådrog sig en feber vid ett besök i en koja på godset och dog två månader efter sin ankomst till Chetwynd Park. — Dog, mylord! sade Bisset. Chetwynd böjde på hufvudet. Tempest qväfde en eanyftning. — Hon dog, upprepade marquisen återtogande sin berättelse. Jeg såg henne begrafven. Hennes lik låg på parad i Chetwynd Park under sex dagar. Efter hennes