Göteborgsposten – 30 januari 1874, sida 1

begrafning for jag utomlands och återkom för några ve? kor sedan blott. Samma afton jag kom hem, då jag sa i salongen med min styfsyster miss Monk, fick jag i dörröppningen till det näst bredvid liggande rummet se en uppenbarelse — en vålnad. Det var min döda hustru. Bissets läppar krusades ofrivilligt till ett svagt småleende. Han hade ej väntat att hos lord Chetwynd finna en sådan vidskeplighet. Äfven Tempest såg tviflande ut. Utan att fästa sig vid deras tviflande miner fortfor marquisen i allvarlig ton: — Jag sprang mot synen och den försvann; men jag har sett den sedan. En qväll i parken, då jag återvände hem från min förvaltares hus, såg jag henne liksom gången förut. Hon var fullt belyst af månskenet, och jag såg hvart enda drag af hennes ansigte och kände fullkomligt igen henne. Det vär min döda hustru! — Har ni rådfrågat en läkare, mylord? frågade polistjonstemannen. — Ja. Han sade mig, att det var en synvilla, endast en förvirrad fantasis alster. Han förklarade att min fysik ej var i fullkomlig ordning. — Han är en känslofull men, mumlads Bisset. — Mon hör den återstående delen af min berättelse. För ej längre sedan än i förgår qväll återsåg jag henne. Jag befann mig den gången i musikrummet tillsammans med miss Monk, då jag fick höra en djup snyftoing eller Back från den öppna dörren till växtrummet, och då jag blickade ditåt fick jag se — ej någon vålnad utan min döde hustru. Chetwynd andades tungt, hans aneigte var dödligt blekt, hans blå ögon hade ott vildt sällsamt, men på samma gång ljuft längtande uttryck. — En sällsam synvilla, sade Bisset lugnt. Jag hörde en gång talas om en man, som inbillade sig vara en thskittel och ej kunde kureras från denna fantasi förr än man ställt honom på en het kamin. Och ni, mylord, tror eg