Göteborgsposten – 26 januari 1874, sida 2

Rörande de . taatrarns inhemtas: Representationen af Richard Wagners Lohengrin i fredags afton försiggick inför en från golt till tak fullsatt salong. Att döma af publikens på det hela taget tveksamma och försigtiga hållning, beror den Wagnerska musikens öde i Sverige allt fortfarande på framtiden. Åtskilliga effektfulla ställen applåderades emellertid. Den poetiska scen då svanriddaren Lohengrin yppenbarar sig, väckte liflig sensation. Knappast mindre uppmärksamhet påkallade konung Henriks hornblåsare genom sina upprepade, smattrande trumpetstötar. Basunen i orkestern utmärkte sig för sin härliga och öfverlägset korrekta ton. Kostymerna och de ridderliga uppträdena, kungsdomen, envigesceremonierna, bröllopsprocnssionerna etc. tyckes vara anordnade med arkeologisk noggranhet. Om sångpartiernas utförande är det för tidigt att fälla något omdöme. Den anmärkningen tränger sig dock genast fram, att den Wagnerska operan kräfver väldigare röster, än vi svenskar hafva bkesr på. Fru Stenhammar och br Arnoldson blefvo framropade. Den senares ytterst blonda masque klädde :konom icke riktigt väl. Kastanjebrunt hår tro vi skulle varit fördelaktigare. Måhända är det med afsigt som hr Arlberg antagit utseende och uttryck af en något enfaldig, kujonerad äkta man. Romantiskt intryck gör detta icke, säger P. T. — Dramatiska teatern gaf i fredags för första gången Siri, komedi i I akt, svenskt orginal, som mottogs temligen kallt, ehuru applåder efter ridåns fall sökte godtgöra de spelande för deras bemödande att skänka något intresse åt stycket, hvarför samtliga de medverkando framträdde och mottog den dem egnade hyllning. Lördagen gafs efter mer än trettons års hvila Förveclin garne, lustspel i 3 akter af Shakspeare, bearbetadt af F. A. Dahlgren med ledning at Karl v. Holteis behandling för tyska scener. I Julias roll debuterade en m:ll Wretmark. Efter detta stycke gafs Labiches och Martins glada komedi Så pudrar man folk.