Göteborgsposten – 23 januari 1874, sida 2

PR oh. HTU2W22 32 a — VA — L—ä— skulle motsvara det italienska systemet den fria kyrkan i den fria staten. Den franska nationalsörsamlingen har äfvenledes fattat ett annat vigtigt beslut och antagit med 467 röster mot 324, således en ganska betydande majoritet, lagen om mairernas utseende af regeringen, kvilken fråga med synnerlig omständlighet debatterats af sörsamlingen. Under förhandlingarne i ärendet ha många upplysningar kommit i dagen, hvilka ställa deradikale, som om de med största ifvern moteatt sig lagen. Bland de kuriösaste är ett telegram af den 17 sept. 1870 från en radikal prefekt till Crömieux, medlem af den nationala sörsvarsregeringen. Detta telegram löd sålunda: Lagen om, att mairerna och deras suppleanter skola välja saf kommunalråden, bar medfört mycket dåliga följder. (Lagen hade utfärdats af det despotiska kejsardömet.) Det råder blott en mening om, alt republiken end .st kan upprätthållas, om regeringen (Gambetta et C:o) förbehåller sig rätt att utnämna wairerna, äfven utan ätt vara bunden vid medlemmarne af kommunalråden. Det är också en känd sak, att Gambetia afsatte mairer utan vidare och utnämnde andra, ja, tillochmed jagade bort de större och mindre lokala representationerna. Under sådana omständigheter blir en debatt af ej ringa intresse; oppositionen bidrager pligtskyldigast med några deklamationsnummer för att gäcka de valmän, hvilka ej ba närmare reda på saker och ting, och sedan båda partierna ömsesidigt öfverbevisat hvarandra om de största motsägelser och inkonseqvenser, öfvergår man till nästa sak för att börja på nytt från början. De 30,000 mairerna måtta för öfrigt känna sig förvånade öfver den ära, som voderfares dem, ty näst gendarmen fins det ingen stadigare gäst i qvickhetsbladen än mairen. För ej länge sedan förordade den spefulla Figaro ett ändringsförslag till den så mycket kalfatrade lagen, enligt hvilket det under strängt straff skulla förbjudas mairen att snyta sig i sitt ekärp, som är det mest i ögonen fallande tjenstetecknet, då han uppträder i sin fulla värdighet. Nu äro deremot mairerna Frankrikes hörnsten. Så går det i partikäblet. Från Madrid haj nu några upplysningar ingått om den nyligen rymde förbrytaren PA stor, hvilken dömts. till. döden för sitt mördförsök mot konung Amadeo. Den ometändigheten, att dödsdomens verkställande lårit så länge vänta på sig, måste redan i och för sig ingifva den tron, att det låg något hemlighetefullt i hela denna affär, och så förhåller det sig äfven, det vill säga för främlingar; ty i Madrid her man nog vetat, huru det hängde tillsamman. Pastor har neml. spelat en roll i de manövrer, som konung Amadeos vensterminister företog, för att omvända honom till de rätta revolutionära grundsatserna. Den unge konungen var villigheten och godmodigheten sörkroppsligad, han tog med nöje mot hvarje minister, som cortes presenterade honom, han vilie ej på något vilkor företaga något, som kunde gifva ens den sinrikaste logvrängaro avledning att klaga öfver brott mot författningen, och hau satte sin ära i att vara den solkligaste af alla folkliga konungar. Det oaktadt kom det ej sällan åtskilligt i olag; ju medgörligare konungen var, desto mera närgångna blefvo hans rådgifvare, hvilka på grund af den starka konkurrensen städse måste tänka på nya folkliga åtgärder Dessa ständiga förändringar, dessa oupphörliga rop på reformer, fastän den era lagen e ter den andra utfördadeg, så snabt som regeringens tryckeri kunde expediera dem, gjorde den unge konungen betänksam, så att det ibland hända, att Amadeo vägrade underteckna ett dekret. Då Zorilla var premierminister, hade konungen en gång tillåtit sig att visa en ovanlig härdnackenhet emot ett förslag, som afsåg att rädda hans krona och Spanien, och Zorilla grubblade länge öfver, hvad som var att göra. Slutligen utfann den snillrike ministern ett medel, som han ansåg för godt. — Han satte sig i andra eller tredje hand i