skrifverskorna var författarinnan doraf glömsk af den ordalydelse, hvari den tjenstsökandes annons var affattad, ty äfven hon fordrade goda rekommendationer. — Så många bref, sade Bernice i bitter ton, och ingenting i dem! Jag var, då brefven kommo, så säker om att jag hade en plats gifven. — Jag trodde ej, att ni skulle få ett enda bref, mies Gwyr, anmärkte mrs Sharp. Jag har förut haft damer här, som annonserat efter plats, och de ha aldrig ens fått ett svar utom de dör cirkulärskrifvelserna från agenturerna för tjenstefolks anskaffande. , — Jog får väl annonsera på nytt i morgon, sade Bernice med en suck. — Och föga nytta skulle det medföra miss. Jag råder er till att ej kasta ut mera penningar på annonser. — Är det något som jag kan göra utan att man fordrar några rekommendationer? — Är ni skicklig sömmerska? Kan ni förfärdiga klädningar? Har ni lärt något annst yrke? Förstår ni er på något slags handarbete? Inte! Då äro era utsigter dåliga. En fin lady utan insigter i något slags handarbete, utan ponniogar och utan vänner är verkligen en ytterst hjelplös varelse. Jag vet sannerligen ej hvad det skall blifva af er. Ni kan ej vänta, att jag skall låta er vara qver här längre, än era penningar räcka. — Visst icke. — Jag får arbeta hårdt för att förtjena, fortfor mrs Sharp, och jag vill ej betala hyra för att lemna dem tak öfver hufvudet, som äro för fina eller för lata att erbeta Det är hvad jag icke vill göra eller kommer att göra. I hennes kalla skarpa ögon lyste en blixt, som nä stan skrämde Bernice. Hon såg, att qvinnan ville före komma hvarje möjlighet till penningeförlust för sin hyres gästs skull, men hon kände sig ej det ringaste förtörnac deröfver. Hon talade tvärtom i en dämpad, sorgsen ton då hon yttrade: