— Jag behöfver arbeta, min fru, ock jag vill, jag längtar efter att arbeta. Kan jag ej lära mig ett yrke? Kan jag ej lära att göra hattar eller klädningar? — Hvem skulle lära er, och hvem skulle betala kostnaden för lärdomen? Jag inser ingen annan utväg för er än att bli en vanlig piga, men hvilken dame skulle vilja ha en finare dame än hon sjelf är i sitt kök? Jag har talat om er, miss, för adjunktens fru här nere, och hon tror, att ni rymt från ert hem eller från någon pension, och att jag gör orätt i att gifva er husrum, Om detta är sanning, så råder jag er till att skrifva till ers vänner och låta dem föra er härifrån. — Jag har aldrig varit i skola i mitt lif, svarade lady Chetwynd, och jag har inget hem och inga vänner, nu sedan mina föräldrar äro döda. Ack, denna verld är mycket hård mot dem, som äro i saknad af vänner och penningar! Det ser ut, som om det ej funnes plats i den för mig. — Åh, det finnes alltid plats för de hjelplösa — i fattighuset, sade mrs Sharp. Era penningar skola snart vara slut, och då återstår ingenting annat för er — såvida ni ej vill återvända till era vänner, ifall ni har några. Ni kan tänka öfver hvad jag sagt, och då era tillgångar börja lida mot slutet, kan ni besluta hvad ni skali företaga. — Jag skulle gerna vilja betala er hyran en hel må nad i förskott, sade Bernice, som bleknat vid de grymmord hennes värdinna uttalat. Jag skulle gerna vilja göre mig förvissad om att ha tak öfver hufvudet så länge son möjligt. Hon betalade det erforderliga beloppet, och mrs Shear; ekref qvitto derpå genast, eftersom skrifmaterialier funno på bordet. Värdinnan lemnade derefter rummet, och Ber nice befann sig ensam. Från den stunden började för lady Chetwynd en kam; för tillvaron, sådan ej många fint uppfostrade damer skull kunnat uthärda och hvilken innefattade så många lidande