Göteborgsposten – 21 januari 1874, sida 1

—— ——— ————— —— papper var tydligen ämnadt att föreställa ett tiggarebref, och Ragee ville synbarligen gälla för en af de bettlerskor, som bruka smyga sig in i hoteller och tigga af de resande. dQvinnan hade vantar på händerna, men schalen råkade halka något tillbaka och för ett ögonblick blef en strimma af den svartbruna huden synlig ofvanom den grå bomullsvanten. Snabbt såsom tanken antogo Bernice misstankar om något tillämnadt ondt bestämd form, och hon kände igen sin gäst under förklädnaden. Det fordrades hela hennes sjelfbeherrskning för att dölja detta plötsliga igenkännande och bibehålla ett lugnt, orörligt ansigte, oaktadt den fasa, hvaraf hon intogs. — Hvad önskar ni? frågade hon. Jag vill ej se ert papper. Tala! Den gamla hinduqvinnan mumlade osammanhängande för att beteckna, att hon var döfstum. Derefter steg hon närmare, framräckande sitt papper, och Bernices skärpte syn uppfångade skymten af en glasflaska i qvinnans hand. Marquisinnan förstod, att hinduqvinnan följt henne till London i afsigt att döda henne. Den gamla hexen hade derföre ej förr börjat närma sig benne med det framräckta papperet, än Bernice sprang tillbaka in i sitt eget rum, slog hastigt igen dörren och vred om låset. Denna handling lät hinduqvinnan förstå, att hennes identitet var upptäckt. Framhväsande en förbannelse på sitt eget språk närmade hon sig dörren till Bernices rum, liksom om hon haft för afsigt att slå in den. Hennes vanliga försigtigbet gjorde sig dock gällande; hon förstod, att hon ingenting kunde uträtta; att Bernice, sedan hon blifvit varnad för faran, ej ver försvarslös; att hon blott behöfde ringa på betjeningen för att få hjelp, kortligen att det för henne sjelf, sedan hon blifvit upptäckt, ej återstod annat än att draga sig tillbaka.