Göteborgsposten – 20 januari 1874, sida 2

Från Utlandet. Inom Preussens deputerade kammare har en våldsam parlamentarisk kamp egt rum, i hvilken furst Bismarck deltagit, fått bugg och gifvit hugg, det senare med hela denna koleriska sarkasm, om detta uttryck är oss tillåtet, som utmärker denne parlamentariske debattör, i hvars anföranden man tycker sig höra sabelklirr och märka sluga parader. Frågan gälde ursprungligen regeringspresidenten i Disseldorff-distriktet von Endes hållning vid valen, Sagda distrikt i Rhenprovinsen är mycket katolskt, och har derför städse valt ultramontant. Regeringen har ofta ombytt regeringspresidenter eller landshöfdingar derstädes, för att kunna få en fullt pålitlig och kraftig person, som djerfdes uppträda mot katolikorna. Den nyligen utnämnde von Ende synes i detta fall ej hafva lemnat något öfrigt att önska. Åtminstone förklarade i dop. kammarens aammanträde d. 16 d:s dep. Biesenbach, att han med afseende på valen till landtdagen stält till lärarne i sitt distrikt följande frågor: 1. Är ni liberal eller ultramontan ?2. Hur bar ni röstat? 3, Hvad är er tanke om majlagarne (rörande staten och kyrkan) och om biskoparnes motstånd mot desamma? 4. ÄÅr ni medlem af on katolsk förening, och huru förhäller ni eder i den samma? Men presidenten nöjde sig icke dermed, utan bar kort efter valet gifvit sådana tjenstemän, hvilka voro tillsatta på uppsägning och gifvit sin röst åt en klerikal valman eller elektor, deras afsked och tvungit andra, som hade fast anställning, att begära afeked med pension; andra återigen hade för sina vals skull icke erhållit den öfliga gratifikationen till jul. Biesenbach interpellerade med anledning häraf ministeren, under förklaring att detta uppförande af regetingen var högst tadelvärdt, tillochmed olagligt, religionen har dock ej med valet att göra. Kultusministern Falk erkände på visst såti riktigheten af sjelfva faktum och sökte att försvara regeringepresidentens beteende. Han sade, att regeringen måste ha pålitliga organer. Regeringspresidenten är ett sådant regeringsorgan, som å sin sida återigen måste göra sig noga underrättad om allt i sitt fögderi, isynnerhet då detta är ett sådant som Dusseldorf. Nu är det onekligt, att lärarne äro personer, hvilka måste på grund af sin samhålleställning utöfva stort inflytande, regeringspresidenten måste derför vinpa full klarhet om dem och deras ställning till de svätvande frågorna. v. Mallinckrodt, den bekante talaren för det klerikala s. k. ceptrumspartiet fick derefter ordet och vädjade till den liberala sidan af kammaren. huruvida icke den skulle rört på laratrumman, om regeringen behandlat medlemmarne af deras parti på samma sätt, som hon nu gjort mot de ultramontana. Regeringen har helt enkelt förklarat den rog mersk-katolska-vatikanska kyrkan krig, för att förvandla henne till en gammalkatolsk. Det galler nu