Göteborgsposten – 20 januari 1874, sida 2

skildes, som att individens sjelfbestämmelserätt får hålla sig icom lagliga gränsor — men äro vi derför anhängare af österländsk slafviskhet, absolut furstemyndighet o. s. v.? Ligger det något reaktionärt, något tillbakaskridande uti att vilja gå framåt — men icke framom lagen utan i bredd med den? Vi åtminstone kunna icke förstå ett så besynnerligt betraktelsesätt. Men man kan det kanske från större och vidsträcktare historiska synpunkter. Man kan det, när man har fantasi och vant sig vid att ee sakerna i stort. Må det dock tillåtas oss att varna för det stora i dessa sjerrskåderier. De äro icke hvad de synas vara, de göra icke politikern stor. Den dimmiga symbolik, i hvilken vår samtida funnit nedlaggd och sjelf ytterligare trott sig nedlägga så mycken siarekonst, så mycket politiskt djupsinne, kan icke göra anspråk på att vara annat än en lek med analogier, uppsnappade från skilda håll och utan inre samband, en Ålicentia poetica, som icke tål granskning och som minst af allt duger till vapen i en strid sådan som denna. Som annat än gyckel kan ju ej talet om katolicism, romanism m. m. tagas, men gycklet är icke här på sin plats. Vi hålla fortfarande före att politikens fält icke väl lämpar sig för fantasiens lustfärder, och vi tro icke att man som politiker blir stor, derför att man varo sig på egen eller andras pegasus svingar sig upp till historiska synpunkter, hvilka i likhet med alla andra höga bergstoppar äro omgifna af moln. S—4 P.