Göteborgsposten – 19 januari 1874, sida 1

Marquisinnan betäckte sitt ansigte med sina händer och satt orörlig och stum i sin djupa förtviflan. Monk vågade ej bryta tystnaden. Han hade väntat tårar och klagoljud och denna stumma förtviflan skrämde honom. Minuterna gingo. Bernice lyftade slutligen upp hufvndet, och vände mot honom sitt bleka ansigte. Hon hade ej fällt en enda tår, hennes sorg var dertill allt för bitter. — De äro således borta nu, sade hon i bruten ton. Arma föräldrar! Men de äro i himlen och äro lyckliga. Derföre bäst som det är. Jag skulle ej vilja hafva dem tillbaka. — Mr Mvellan led af en hjertåkommå och var på väg till Skotland för att rådfråga läkare, sade Monk tröstende. Han skulle i alla händelser ej ha kunnat lefva länge. De ha skickat ut en ny prest till St. Kilda och ni skulle ej finna något hem der. — Finnes det någonstädes ett hem för mig? frågade Bernice. Jag har ej rätt till något namn, ej till något hem. Jag beror blott af er. Detta tänkte jag ej, Gilbert, då jag väntade att få komma till Roy och erhålla medel att betala er åtminstone de penningar ni så frikostigt uppoffrat på mig; men nu kan jag ej vara beroende längre. Om jag upphört att vara Roys hustru, har jag äfven upphört att vara er syster. Jag skall ej längre vara en börda för er. — Min stackars lilla Bernice, hvad kan jag väl säga till er i detta afseende? Jag gifver er frivilligt allt hvad jag eger. Jag her älskat er som en bror från det ögonblick, då jag först såg er. Det var denna broderliga kärlek, som förde mig till er graf för att en sista gång kasta en blick på ert ansigte. Det var denna kärlek, som ej ville tillåta mig att tro er vara död, äfven sedan ChetWynd låtit, såsom han trodde, för alltid skilja er från sin åsyv. Under dessa sista femton månader bar jag följt utvecklingen af er skönhet med en ömhet ännu djupare.