Göteborgsposten – 19 januari 1874, sida 1

— — — — — — ven, har jag upphört att vara lord Chotwynds hustru. Ni har räddat mitt lif två gånger; ni har varit en ädel bror mot mig. Roy skall snart gifta sig med Sylvia, och jag står fullkomligt ensam i verlden utan framtid. Jag är en börda för er, och jag vet att ni är fattig. Jag kan ej samtycka till att längre vara en börda för er. — Hvad ämnar ni då göra? — Jag har inga vidare intressen; som qvarhålla mig i England. Jag vill komma till något ställe, der jag har åtminstone någon rätt att göra anspråk på ett hom. Vi äro nu i april månad, Gilbert, och fartyg kunna tränga fram till St. Kilda. Jag önskar, att ni såsom en sista ynnest mot mig skaffar mig öfverfart till mitt gamla hem. — Och hvad skall ni göra der. JdJag skall vara hos mina älskade fosterföräldrar, Gilbert. De skola med glädje taga mig tillbska. Jag är ej nu mera den vilda, glada unga flickan de kände. Nu kan jag lära i församlingens skola, jag kan vårda de sjuka och föra ett nyttigt lif samt i sinom tid kanhända blifva nöjd med min lott. Monks ansigte fick ett dystert uttryck. — Ni har ej något hem på St. Kilda nu; Bernice, sade han. Jag vet ej huru jag skall säga er det, men det är bäst omtala sanningen på en gång. Mr och mrs Gwellan drunknade båda ute på hafvet förliden månad, stadda på en resa från St. Kilda till Glasgow. Det stod omtaladt i alla tidningar — eu mycket sorglig historia. Han tystnade förskräckt af den dödliga blekhet, som utbredt sig öfver Bornices ansigte, och det vildt förtviflade uttrycket i hennes stora bruna ögon. — Döda! sade hon; Drunknade? — Ja, Bernico. Det var en förskräcklig olycka. Båten — en siskarforkost — gick förlorad under en storm med alla ombord: — Döda! Drunknade! upprepade hon i knappt hörbar ton. Döda! Oh, himmel!