Göteborgsposten – 19 januari 1874, sida 1

— — — Era sorger ha dragit mig ännu närmare till er. Och nu, Bernice, älsker jag er af hela mitt hjerta. Kom till mig, Bernice. Ni är ej ensam, så länge jag lefver. Kom till mig, min älskade, blif min hustru och låt mig egna mitt lif åt sträfvandet att göra er lycklig. Han höll ut sina armar mot henne, men hon ryggade tillbaka helt darrande. : — Äfven ni? hviskade hon, Jag har förlorat min siste vän. Nu är jag verkligen ensam i verlden! — Jag förstår er ej, Bernice. — Min vän är förvandlad till älskare, sade Bernice sorgligt, och jag har förlorat min vän. — Men ni har vunnit långt mera, än ni förlorat, Bernice, sade Monk ömt men ifrigt. Ni har vunnit en man färdig att dela era sorger, att leda er, att deltaga i er glädje liksom i er smärta, en man för hvilken verlden synes ljusare emedan ni lefver i den, en man som för er skull hvarje dag bemödar sig om att blifva bättre och ädlare. — Oh, Gilbert, tala ej till mig på detta sätt! Jag kan bli sjuk blott af att höra ordet kärlek uttalas ! Roy älskade mig och glömde mig så snart — så snart! Så enart jag var begrafven, vände han sig till sin gamla kärlek. Jag tycker bättre om ordet vänskap. Ah, jag som trodde att vänskapen var sannare, mera pålitlig, mindre sjelfvisk än kärleken, jag har nu förlorat min vän! — Bernice, ni borde ej tala förebrående om Roy, derföre att han glömt er. Han älskade Sylvia, innan han någonsin såg er, och han blef förlofvad med henne vid sin mors dödsbädd. Han gifte sig med er i ett anfall af harm mot Sylvia, och jag vet att han älskade er och var en trogen man mot er, men ni, då ni och andra trodde er vara döende, gaf dem tillbaka åt hvarandra; Roy erhöll den han först älskat tillbaka såsom en dödsgåfva af er, och han tror, att er välsignelse helgar hans väntado andra giftermål. Han betraktar er nu mera såsom en engel