Göteborgsposten – 14 januari 1874, sida 2

nen. L — Teater. Tartufes Urbild. Lustspel i 5 akter af Karl Gutakow. 1 Sedan nu Tartuffes Urbild flere gånger gifvite härstädes, anse vi oss böra med några ord återkomma till: detta stycke och dess uppförande på vår scen. : Till en början måste det erkämas, att lustspelet, hvilket till stor del vänder sig kring en historisk anekdot, för öfrigt i och för sig apokryfisk, är något uttänjdt och att handlingen ej rör sig med den liflighet och snabbhet, hvarvid de moderne franske lustspelsförfattarne vant 028. Att det, oaktadt detts, är ganska skickligt anlagdt, kan ej förnekas, isynnerhet då man tager i betraktande dess ålder af nu ej mindre än tretio år; på den tid, då det kom till, var det i tekniskt hänseende för det unga Tyskland ett af dess mästerverk i genren. Säsom i viss mån menligt inverkande för styckets nättvisa framgång, kan äfven anses, att denna framgång till ej ringa del hvilar på förutsättningen af ett underlag i publikens estetiska och framför allt litterärhistoriska bildning, som måhända icke så allmänt finnes, som erforderligt är för ett rätt njutende deraf, Deremot hålles stycket uppe af allmängiltigheten i den tecknade hufvadkarakteren ÅTartuffe, hvilken Gutakow dock, såsom vi förut påpekat, helt enkelt lånat från Moliöre, tillochmed i vissa pikanta situationer. Skenheligheten och fromleriet äro alltid tacksanma egenskaper hos teaterfigurer, och deras maskers afryckande skell städse framkalla stormande bifalisyttringar, isynnerhet då Åulfvarne i fårakläder framställas så som här sker. Hr Åhman är redan i Molisres Tårtuffe utmärkt och bar öfverflyttat sin uppfattning af denne på Lurbilden, hvilken vi heldre ekulle vilja kalla Åafbilden. Framställningen är i alla detaljer väl genomtänkt och i åtskilliga situationer så förträfflig, att äfven den oreflekterande åskådaren ovilkorligen ryckes med. Det är en ny triumf skådespelaren hr Åhman lagt till de många, taaterdirektören redan vunnit i vårt samhälle. — Deremot finna vi icke kr Pousette till fullo motsvara den föreställning vi bildat oss om Moliere, ej ens sådan Gutzkow tecknat honom. Vi ha ej sett uttryckta denna höga intelligens, denna enillets utströmmande eld, som skådespelaren dock kunde genom liflighet ha inlagt i karakterens ätergifvande, i trots af fört:s onekliga missteckning af figuren. Det gode, det hjertliga, det veka i Molieres lynne erböll mera framträdande färg, huruvida det skett till tördel för den histo: riska sanningen och den dramatiska effekten, vilja vi lemna osagdt. Dessutom bar br Pousette alt fortfarande ingalunda felfritt memorerat sin roll; en viss osäkerhet i detta hänseende har tydligen inverkat på sjeltva spelet. — Hr Ahlström har gjort, hvad göras kunnat, af den af förf. sä styfmoderligt behandlade, för att icke säga grymt misshandlade Ludvig XIV. Han har bjudit till att på bästa sätt bibehålla åt denne den konungsliga värdigheten, åtminstone till det yttre. — M:ll Johannesän har ej utan framgång löst den ingalunda lätta uppgiften att sframställa Armande Duplessis, ehuru dock en och annan gest, namneligen en i andra akten i scenen med kammarherren Delarive, mera höfts någon liten naiv, nyss ur barnkammaren utsluppen ung dame på tröskeln till vår moderna salong, änå en Armande Duplessis, som till och med visste att genom fint behag fängela en Ludvig XIV. M:ll Johannesn gör emellertid alltjemt framsteg, hvilka måhända skola föra henne till en bemärkt plate äfven på den nya scen i hufvudstaden, som fästat henne vid sig. — Mill Jansons framställning af Madeleine har varit ypperlig. Naivetet, skälmskhet, käckhet, godhet, qvinlig förställning, allt fick sitt rätta uttryck, och hennes spel har onekligen i hög grad medverkat till styckets här rönta framgång. — Ätvon hr Wagner, som Delarive, har väckt intresse; måhända borde dock denne skådespelare mera erinra sig, att en naturligt sagd replik är en väl sagd replik. Uppsättningen är briljant ocb historiskt trogen, i den mån dir. Åhman kunnat förfoga öfver de sceniska resurserna. Att ännu åtskilliga brister, hvilka inverka något störande, förofinnas i Nya Teaterns aecessoirer, dekorationer ete, är onekligt, och antaga vi, att egaren af teatern icke skall tveka om, att svarligen söka fylla dem.