Göteborgsposten – 12 januari 1874, sida 2

—— — — — Hennes hvita Atsigie syntes öfver vattnet på blott fem stegs afstånd från Monk. Hennes ögon voro stirrande. Hon liknade en död. Ej ett rop eller en klagan kom öfver hennes läppar nu. Hennes mörka lockar slingrade sig kring halsen som ormar. Hennes armar hängde orörliga ner i vattnet. Ett par hastiga simtag förde Monk till hennes sida. Med ena armen drog han henne till sig och med den andra sam han mot den lilla brygga, som öfvertäckt af vattnet sträckte sig ut från schweizerhyddan och mot hvars stenkar Bernice stött sig i fallet. Han nådde bryggan och klättrade upp på den, hål-. lande sin börda tätt intill sig. Han vadade längs. densomma till hyddans nedre ingång som låg öfverskyld af den breda framskjutande balkongen. Han tog upp några nycklar ur en ficka och låste upp dörren såmt inträdde i hyddans undre rum. Hållande qvar sin börda gick han till andra sidan af rummet, der han nedlade henne på en soffa. Derefter låste han dörren, letade upp några tändstickor och tände en lykta. Han lät skenet från lyktan falla på den halfdränkta marquisinnans ansigte. — Hon tycks vara död, mumlade han. Skulle hon vara död, är mitt spel förloradt. Min förmögenhet hänger på hennes lif. — Full ef ångest kände ban på hennes puls och lade sin hand öfver hennes hjerta. Han kunde verkligen märka de svaga pulsslagen och insåg, att hon lefde. Han gick till. ett litet förvaringsrum, som låg intill och hvari åtskilliga förråder funnos, mest afsedda att användas i händelse någon olycka skulle inträffa under skridskoåkningarne till följe af för svag is. Der stodo några buteljer vin, af hvilka han välde ut en. Sedan han äfven funnit en bägare, fyllde han denna med vin och hällde några droppar deraf mellan marquisin