Göteborgsposten – 12 januari 1874, sida 1

Hans hastiga steg hade fört honem nära marquisen. Då han igenkände lorden, ryggade han förskräckt tillbaka och blef dödligt blek af fruktan att han förrådt sig. Men marquisen hade knappt hört Monks besynnerliga tilltal och helt visst icke fästat uppmärksamhet dervid. Han hade ej någon tanke på annat, än hvad han sjelf nyss sett. — Har ni sett något — någon — komma denna väg, Monk? frågade lorden i upprörd ton. — Nej, mylord, svarade Monk ifrigt. Söker ni efter någon? — Ja — nej! Det måste ha varit en inbillning af mig — nej, jag svär att det ej var det. Jag kan ej förklara eller förstå det, men jag såg henne åter alldeles nyss, Gilbert, i parken. — Henne — Bernice? Vålnaden? — Ja, vålnaden eller hvad det måtte vara. Himmel! hvad en erfarenhet sådan som denna lätt nedbryter en menniskas stolta teorier! Jag har sagt, att de döda ej kunna återvända till oss, men Bernice har kommit tillbaka — hon kommer tillbaka. Jag har sett henne återigen denna qväll — ej tio minuter sedan. — Omöjligt, mylord. Ni måste ha sett någon af tjensteflickorna, som kanske varit på besök i byn. Hvar inbillade ni er se vålnaden? — I lilla bokgången, just der den stöter tillsammans med stora bokalln. — Jag skall göra ett slag åt det hållet för att sedan kunna öfvertyga er om, att ni antingen sett någon af tjensteflickorna, då ni trodde er se er aflidna hustrus vålnad, eller ock stt alltsammans blott varit en hallucination. Ingen menniska tror på spöken. Att tro på dem skulle vara detsamma som att åter kalla upp fordna tiders vidskepelse. Ni bör genast gå tillbaka in och sätta er vid en god brasa, Chetwynd. Låt Sylvia pyssla om er. Jag är öfvertygad om, att ni ej mår väl.