Göteborgsposten – 12 januari 1874, sida 1

— Ni tager saken mycket kallt, sade lord Tentamoar hånfullt. Damen är min trolofvade. Jag förbjuder er att egna henne er hyllning. — Ingen kan förbjuda det utom lady Diana sjelf. Om hon förklarar, att denna hyllning misshagar henne, eller att hon föredrager att gifta sig med er, skall jag draga mig tillbaka. Men den saken är oafgjord, mylord. Ni och jag äro rivaler, och jag skall gifta mig med lady Diana Northwick om jag kan. Han bugade sig artigt för den förbittrade lorden och gick vidare. XXXIII. Vi skola au återvända till lord Chetwynd, hvilken vi lemnade i Chetvynds park, under det han förföljde hvad som han trodde vara Bernice Chetwynds vålnad. Sedan Bernice vikit af in på en mera bortskymd gångstig, fortsatte ännu den unge marquisen sitt lopp framåt på den bredare gången, omedveten om att hon förändrat kosa, och snart hade han, såsom vi nämnt, lemnat henne långt bakom sig. Han sprang i riktning åt boningshuset, och då han slutligen saktade sin fart i den öfvertygelsen att uppenbarelsen verkligen hade försvunnit, hade han hunnit till parkens yttersta rand. Han stannade ett ögonblick obeslutsam, och just då kom Gilbert Monk hastigt gående öfver gräsplanen, närmande sig honom. Lord Chetwynd drog sig i det upprörda tillstånd, hvari han befann sig, tillbaka i skuggan för att ej blifva sedd, men Monk hade redan uppfångat en skymt af hans mörka gestalt och tillropade honom med dämpad röst? — Kom hit! Är det ni, Flack? Jag har spårat upp mitt villebråd i parken. Vi måste söka med ifver! Ah! Är det ni, mylord?