Göteborgsposten – 10 januari 1874, sida 1

stora förberedelser. Vi kunna sitta på våra kontor eller embetsrum ända till en halftimme före den bestämda tiden, om det gäller: dot dröjer ej många minuter förr än vi hunnit krypa in i vårt svarta och hvita skal, i hvilket vi allesammans ha en frappant likhet med mer eller mindre glada torndyflar, en likhet, som då vi sväfva i polkatakt öfver golfvet blir ännu mera påfallande och osökt erinrar om sagda svartalfers djerfva sprittningar, då de sitta uppspetade på insektsnålon . .. Vi ha, som sagdt, icke mycket bråk för vår toilette! Men damerna! ; Vi vilja nu alls icke inlåta oss på några så rärgångna detaljer som de, hvilka hrr Kuntze C:o helt ogeneradt skylta med i sina butiksfönster, vi vilja nu endast fästa oss vid hårklädseln. Det berättas om våra förmödrar under den gustavianska tiden, att de kunde få sitta ett helt dygn iordningfriserade före en bal och detta till på köpet i en tunna på det ingenting af konstverket skulle rubbas, inga Jon Blunds nickar skaka det gigantiska härtornets grundvalar. Ty de stackars perukmakarne kunde ej medhinna mer än ett begränsadt antal om dagen och derföre fick man låta ajustera sig i tid. Nu kunde man väl vågat hoppas att vår upplysta tid aldrig skulle komma att återvända till hänsvunna tiders modegalenskap. Men då hade man, för att tillämpa ett gammalt ordspråk, gjort upp räkningen utan värdinnan. Det är visserligen sannt, att så vådliga frisyrer som den ofvan antydda tidens icke numera förekomma, ej heller tro vi att vår tids unga damer tvingas att välja samma bostad som den vise Diogenes, men små äro sannerligen icke de massor af andras hår, som man fi våra dagar (staplar upp på ösin egen bjessa. Och — det var egentligen det, som vi skulle berätta — det lärer verkligen ha händt att före den stora Amaranterbalen i tisdags en och annan blifvande baldrottning redan tidigt på morgonon samma dag nödgats lemna sitt . täcka hufvud ur frisösens eller frisörens händer, emedan dessa artister sedan haft hvarjepsekund af dagen på förhand abonnerad. Och ändå är kanske den dam på en bal af. kavaljererna mest observerad, som är minst friserad! Det faller af sig sjelft att ju större och rikare ett samhälle är, desto större dimensioner antaga äfven modets nycker. Så berättas det, att den förnämste frisöron i Kamburg, en viss monsieur Ferdinand, naturligtvis infödd parisare, för att kunna uppfylla alla sina rika och förnäma kunders anspråk på att bli friserade af hans egen hand låtit åt sig inrätta ett särskildt åkdon, en liten beqväm landå, hvari han då och då kan ta sig en tupplur och i hvilken han till och med intager sin måltider. Längre kan man ej gerna gå — eller åka! — i sjelfuppoffring! Göteborgs Köpmansbank har i veckan flyttat in i sin nyinredda, eleganta lokal vid Södra Hamngatan, der sålunda nu stadens tre förnämsta bankinrättningar äro belägna. Den nya lokalen är inredd med all den komfort och elegans, som nutiden förstår att utveckla äfven på ett så allvarsamt ställe som en bank. Blänkande mahognydiskar och dito pulpeter, en file af rum, som särdeles vid ljussken tar sig. mycket ståtlig ut för ögat, enkel men smakfull ornering och tapetsering, lufttelegraf m. m. bidraga till att göra intrycket af det hela särdeles angenämt. Musikföreningens första konsert för året eger, som i förra krönikan nämndes, rum nästa onsdag. En ung finsk sångerska, m:ll Emilie Mechelin, kommer dervid för första gången att låta höra sig härstädes i, som vi tro, Agathas stora aria ur ÅFriskytten samt sånger af Grieg och Kjerulf, nutidens modernaste viskompositörer. ; M:ll Mechelin har gjort sina sångstudier i Paris hos prof. Masset samt en kort tid hos Roger. Efter slutade studier bosatte hon sig i Helsingfors och verkade der en tid som sånginstruktris. Men en vacker dag vaknade hos kenne lusten att uppträda på tiljan, och så lyckades det henne jemte den vid Helsingfors teater anstälde unge och energiske kapellmästaren Emanuele, bekant äfven här i Göteborg, att verkligen få till stånd en operaserie, hvilken rönte den största framgång. Man gat Martha, Friskytten, Muntra fruarne i Windsor, Nattlägret i Granada och Kronjuvelerna. M:ll Mechelin har nu någon tid vistats i Stockholm, der hennes tillämnade debut på k. stora teatern dessvärre blifvit fördröjd af en envis, nu lyckligen häfd luftstrupskatarrh. Vid hennes afskedskonsert i Helsingfors i oktober sistl. år täflade kritiken om att strö blommor för henne. Så yttrade Finlands Allmänna Tidniog bl. a. om den unga sångerskan: Emilie Mechelins konsert i går var tillika en afskedskonsert, ty den talangfulla sångerskan afreser innan kort till Sverige, hvarest hon ämnar tillbringa en längre tid. Konstens och sångens vänner skola komma att sakna henne mycket, såväl i konsertsalen som på tiljorna, der bon utgjorde ett så ovärderligt stöd för den lyriska repertoiren, och der hon, brytande med segslitna fördomar, praktiskt ådagalade, att teatern för den begåfvade qvinnan är en lika så ärofull bana, en lika så ädel uppgift som trots någon annan. — — — Det är tillräckligt kändt, huru m:ll Mechelin sjunger sin aria (Agathas) ur Friskyttenk Hvarje ton så ren, så klar och klangfull, att vårens lärka ej eger en skönare och rundare; en röst, så böjlig, så rik på ädlaste metall och så frisk och fyllig, att man icke kan upptäcka ens den allra minsta fläck eller rispa; samt slutligen en god och vacker metod, ett fint musikaliskt öra och en stor virtuositet, se der de egenskaper, hvilka redan i och för sig bilda en utmärkt sångerska och dem m:ll M. alla i i hög grad besitter. — — — j Till nästa lördag förberedes å Nya Teatern en musikalisk-dramatisk soire af en ung