A DUDUfIEH AHU E on 2— —6— — rarit denne som med sitt yppiga lefnadssätt tändt den fattiges njutningslusta och derigenom från strängt sedlig ståndpunkt ytterst varit vållande till de brott, hvilka denne begått för att tillfredsställa sin väckta lidelse; den är väl till, som en gång kan komma att äfven ur den till utseendet skuldfries hand kräfva brodersblodet, men staten kan det icke, staten måste inskränka sina åtgärder inom rättens område och ställer till svars inför sig blott den osedlighet, som kränker hvad han genom sina lagar stadgat såsom rätt. Hans straff drabbar således blott den juridiskt skyldige, ej den, som är endast sedligt brottslig; men den förre måste det drabba, för så vidt han vill vara sig sjelf trogen. Ty statens innersta ändamål är att verka för att förverkliga rätten; och all den magt, all den myndighet, han för detta ändamåls vinnande behöfver, måste han också ega, utan afseende på om denna hans fordran af någon vilsekommen tanke karakteriseras såsom protestantisk eller katolsk. Grunden till den förvillelse, af hvilken brosskrifvaren i nu antydda afeeendet visat eig vara beherrskad, är emellertid att söka i en annan dylik, hvilken möter oss litet längre fram i samma bref. Hans öppenbjertighet vid densammas framläggande vitnar godt för hans bona fides; ty hade han vetat hvad orden, ban tolat, inneburo — förvisso hade han icke talat dem. I Tyskland, säger han — detta samma Tyskland, som i förra brefvet framställdes såsom hunnet till toppen af den parlamentariska sjelfstyrelse, som är höjden af all protestantisk frihet, och inför hvilket vi af sådan anledning borde så djupt blygas — i Tyskland, der man är ännu djupare försjunken i de romanska föreställningarne än hos 038 och håller ännu strävgare än vi på den romanska skolan, der talar man för närvarande om statsnödvändighet, om statsid, statsauktoritet, som om staten vore det högsta och som om han icke vore till för individerne, men som om individerne vore till för honom. Den katolskromanske administrationsdjefvulen huserar naturligtvis väldeligen i sådana alldeles ogermaniska och oprotestantiska föreställningar. Stat och folk förvexlas och sammanblandas, och den förre, som bara är en form, göres till hufvudsak — vi göra som tyskarne, och tyskarne som de katolske romanernel Nyss förut har brefskrifvaren anvisat. oss ett botemedel, — visserligen rätt afvita — genom hvars användande Internationale skulle kunna besegras och tillintetgöras. Man egde ju således rätt att förmoda, det han sjelf hörde till den fruktade ligans fiender. Rätt eget är verkligen då att höra honom i nästa ögonblick helt öppet såsom sin egen politiska trosbekännelse framlägga just den grundsats, hvilken utgör kärnan i Internationales program och på hvilken hvarje samhällsfientlig teori måste fota sig — den, som förklarar staten vara blott ven form, och i motsättningen emellan staten och individen förkunnar icke den förre utan den senare vara det högasta. I denna sats ligger inbegripen och försvarad kommunardens hela troslära; det finnes ingen så vild international, att han icke inför ett tribunal, der den satsen erkännes såsom sann, står ostrafflig, hade han också gjort eig skyldig till de hemskaste dåd. Ty är staten blott en form, så kan den omöjligen hafva någon sjelsständig betydelse gent emot innehållet individen; statens lagar — uttrycket är från Björnsons ståndpunkt en absurditet — kunna aldrig tillerkännas vitsord emot individens vilja, ty formen måste råä ta sig efter innehållet, icke tvärtom, och blott för så vidt statens bud öfverensssämma med individens egen vilja kunna de för honom ega kraft och lag; han är den högste, han är krukomakaren, staten är det käril, ban ena stunden formar och den andra krossar, allt efter sitt goda behag. När pariserslöddret förklarar sig föredraga kommunen framför staten och ofördröjligen också sätter sitt betlut i verket, handlar det fullkomligt riktigt; staten är ju blott en form, individerna äro det högsta — skulle de icke få välja den form, som synes dem bäst? Om de förkasta hvarje statsform, hvarje kommunalform — hvad mer? Allt dylikt är ju blott former för former, det vill säga rena nulliteter. Då en samt individen är i stånd att prestera ett in nehåll, eå är också endast han berättigad at prestera formen; han är det enda sjelsstän diga, han är det högsta, han är allt. Men, säger man, det är väl icke den en skilde individen, som eger denna höga bety delse, det är majoriteten af individerna. Fö den, som anser staten vara blott en form, äl I emellertid invändningen kraftlös; ty en majo