— Ye UC— — — — ritat? Skulle verkligen förmågan att fatta en egen öfvertygelse — måhända oriktig — och att fasthålla den, i trots deraf, att dess oriktighet uppvisats, skulle begäret att herrska, att för genomdrifvandet af sina planer eå länge som möjligt hålla qvar en makt, af hvilken man kommit i besittning, skulle förmågan att döfva eller tysta samvetets röst — skulle allt detta antirgen alls icke hafva funnits till förr än katolicismen uppträdde eller ock särskildt och företrädesvis i denna bekännelse kommit till heders? Hvilket oförstånd fatt försöka påstå sådant! I alla tider, bland alla religioners bekännare, hvarhelst ett jag kunnat tänka en tanke och utföra ett beslut, hafva ju de nämda felen gjort sig gällande; och i den mån protestanten känner sig sjelf, skall han sky att vare sig med den enes eller andres bekännelse identifiera lyten, hvilka tillhöra den menskliga naturen och troligen lika ofta träffas hos protestanten som hos katoliken, hos muhämmedanen som hos bekännaren af Buddhas tro. Man kan vara ärlig och samvetsgrann utan att vara kristen, och för det man icke är det, behöfver man icke vara katolik. — I sin ifver att måtta ett riktigt väldigt hugg åt de der reaktionäre, har skalden således icke märkt, att det svärdfäste, kring hvilket han klämt fast sina fingrar, varit utan klinga. Men huggets verkan blir också derefter — en susning i luften, liksom efter några stora ord. Vidare skulle också det vara katolskt, att man vid tilltällen af fara — såsom exempel anföres Internationale — söker stärka Åaukioriteten — det vill säga myndigheterna, styrelsen ; protestantiskt är deremot att väl å ena sidan börja med sjelfoekännelse, taga saken inifrån och ändra sitt eget lif Åc., men samtidigt å andra sidan släppa folkkrafterna lösa och låta dem i en parlamentarisk sjelfstyrelse gitva sig sjelfve form i lag och sed. Då de gamle romarne ett halft tusen år f. Kr. vid ryktet om annalkande Sabiner, ZEquer eller Volsker, efter Livii berättelse, skyndade till forum och valde sig en diktator, hos hvilken de förstärkte och samlade auktoriteten, så voro de således, enligt Björnsons mening, goda katoliker? Öfverallt der man både förut och efteråt handlat efter samma principer, hvarhelst man för att öka sin styrka samlat en spridd mångfald kring en öfverordnad enhet, i hvars förmåga att göra sig gäliande man sett vilkoret för sitt eget väl — der har på samma gång katolicismen vunnit segrar, der har uppfattningen varit katolsk? Om ett uppror någonstädes utbryter och man vill vara rätt protestantisk, så börjar man med sjelfbekännelse, det vill säga, man gör sig reda för den del man genom sitt lefvernes brister sjelf har i detsammas uppkomst, bättrar sig och låter för öfrigt de lössläppta folkkrafterna reda sig som de vilja, i den öfvertygelse, att de genom en Åparlamentarisk sjelfstyrelse förr eller senare skola gifva sig sjelfve form i lag och sed.f Om internationalens kula borrar hål i sjelfbekännarens hjerna, innan han hunnit bättra sig; om de lössläppta folkkrafterna uppfatta sin sjelfstyrelse som konsten att styra andra och låta käppen, knifven eller revolvern utgöra de olika graderna af sin parlamentarism; om de lagar och seder, i hvilka de slutligen taga form; äro lika lössläppta som de der krafterna sjelfva, betyder sådant dock ingenting; allt har dock gått i den mest protestantiska ordning, och hela hopen af söndersmulade auktoriteter vittna från jorden om protestanfismens seger öfver en förhatlig katolicism. ; Det hör nästan till det ofattliga, hurn man kunnat göra sig till den grad som Björnson oberoende at all logik, af all reda i begreppen. Ej blott att allt tal om katolicism i förevarande trågor ju är fullkomligt paradoxt och lika litet bevisande, eom om man från det, att somliga tulpaner hafva röda blad, ville bevisa, att allt rödt är tulpaner, visa också hans förmenanden rörande ett s. k. protestantiskt sätt att ernå och upprätthålla samfundsordningen en fruktansvärd brist på insigt i tråga om skilnaden mellan den enskilde och det allmänna, mel: lan individ och stat. Om ock det är en al sårig nog uppmärksammad sanning, att månger ekältva, af hvilken staten skakas, ytterst hal sin upprinnelse i dess enskilde medlemmar bristande sedlighet, och att desse derför bord låta vara sig angeläget att erkänna och bättre hvad de i sådant afseende förskylla, så är j: likväl klart, att derigenom hvarken ersätta eller kunna ersättas de åtgärder, hvilka af sta ten eller de hans organer, som af honom er , I bålla myndighet (— auktoritet), måste vidtaga tör att hålla den kränkta rätten i helgd. Sta O A SHAO JYn ne safrk kr