EFHD anmnunavdi 2 4r MOM r —— ritets beslut kan först i och genom staten för minoriteten vinna helgd af lag. Der individen är det högsta, innehar han gentemot staten samma ståndpunkt, antingen han tillhör ett lertal eller ett mindre tal; hans rätt måste vara i begge fallen densamma, då han ju såsom medlem af mindretalet icke är mindre individ, än om han tillhörde flertalet. Föreöker detta böja honom under sin vilja, kan det icke bli annat än våld; och ban eger rätt att försvara sig mot våldet. Om ock ett allas krig emot alla skulle komma att uppstå, är detta dock fullkomligt rättmätigt; tanklöst deremot att förutsätta rätt för staten, att kufva och under sin vilja böja de enskilda viljorna. Kan en form hafva vilja? Kan krukan hafva rätt att häfva sig upp emot den, som nyss gjorde henne till hvad hon är och förutan hvilken hon är intet? a Björnson yttrar också med all frimodighet: 4protestanten törs hafva ett omedelbars förbållande till Gud och då törs han väl också hafva ett omedelbart förhållande till lagen. Han törs undvara prestens gudomlighet och rökelseskyarre och vigvattnet, och då törs han väl också förhålla sig fullkomligt på samma sätt till de borgerliga tingen. — Det vill med andra ord säga: liksom jag i mitt förbållande till Gud är oberoende af alla andra och blott för mitt eget samvete står till svars, så har jag också rätt till samma frihet hvad angår mina borgerliga förhållanden. Jag vill stå i ett omedelbart förhållande tilllagen — det kan, hnr än Björnson sjelf skulle vilja uttyda det, från hans ståndpunkt omöjligen betyda annat än: jag vill vara min egen lag. Och det är icke nog med detta oförnuftiga amalgama af katolicism och protestantism, romanism och germaniem, katolska: samveten och auktoritetstro, folk och stat och individer i medelbara och omedelbara förhållanden — äfven kristendomen såsom sådan måste fram och skyldra gevär för den Björnsonska friheten. Till och med revolutionen, denna om ock stundom at nödvändigheten framtvingade, dock alltid beklagansvärda tilldragelse i folkens lif, förkunnas hafva sitt kraftigaste stöd i Dens lära, som så strängt anmanade att gifva kejsaren hvad kejsaren tillhörde och Gudi hvad Gudi tillhörde, som sörklarade sitt rike icke vara af denna verlden och lärde sina bekännare att älska ovänner och bedja för dem, af hvilka de förföljdes, att gå så långt i tålamod och kärleksfull fördragsamhet, att, om någon sloge dem på ena kindbenet, borde de vända det andra till, och låta dem, som ville taga deras lifklädnad, äfven få manteln! Om vi skola yttra ett slutligt omdöme öfver detta bizarra skaldebref, må det ju vara nog att påpeka det ohjelpliga missgrepp, från hvilket hela hans resonnemang utgår och på hvilket det stöder sig: det nämligen, att vilja, så till sägandes, sammanblanda kejsaren och Gud, att vilja stadga samma förhållanden för individens politiska som för hans: kristliga frihot och sålunda söka att från Åkristendomen i protestantisk uppsattning konstruera ut rättmätigheten af den parlamentariska sjelfstyrelse, i hvilken skalden finner frihetens fulländning. Men liksom han i sitt förra bref satte sig att orera om statsförfattningar, hvilka han icke kände, använder han bär såsom vapen något, hvarom han synbarligen har lika liten kännedom — nämligen kristendomen. Hade han verkligen befattat sig med att skaffa sig någon kunskap i den heliga urkund, hvilken enligt protestantens uppfattning ensamt har att afgöra hvad som är kristendom eller: ej — buru hade det då varit honom möjligt att så utan all hejd rycka fram med de mest förvirrade fantasier, alt såsom något specifikt katolskt utropa hvad bibeln tillägger hvart och ett menniskohjerta, alt till försvar för åsidosättande af eller rent af uppresning emot lagliga myndigheter åberopa en kristendom, som lärer raka motsatsen och detta i de mest uttryckliga ord? . Eller hvad betyda sådane förmaningar som desse: HVvar och en vare de maktegande öfverheterna underdånig. Ty ingen öfverhet är utan af Gud och deötverheter, som äro, de äro förordnade af Gud. Den, som sätter sig upp emot öfverheten, han står således emot Guds förordnande, men de som motstådetta draga dom öfver sig sjelfve. — — — För den skull är det nödvändigt att vara underdånig; — — ty derför erläggen I ock skatt, emedan de äro Guds tjenstemän o. 8. v. Desse ord äro dock skrifne till kristne, som suckade under en hednisk öfverhet, till kristne romare, hvilka just i krast af sin kristendom lydde henne, äfven då vilddjuren på romerska kejsartronen AA (— — fn P:NIA-Jeg Alral am nghora goar göra oen fur 1