1873—1874. Återblick, III. Fondoch Penninomarknaden. Bland de anteckningsvärda företeelserna under år 1873 var den stora penningkris, den mördande krach, som rasade öfver vissa börser och der anställde. sina gräsliga förödelser. Millionärer tumlade om hvarandra som andra stackars dödlige. Rikedomar svängdes som agnar omkring i stormhvirfveln; personer, hvilka nyss förut ej känt några gränser för sin lyx, sitt öfverflöd, sin njutningslusta, hvilka bebott palats, der en sagolik prakt var utvecklad och törlustat sig vid yppiga dinsåer och supser, mot hvilka en Iuncullii tillställningar skulle varit tarfliga sexor, sådana vällustens och vällefnadens heroer måste i dussintal vandra i kurran och vid mera enkel tångkost bota sina förstörda magar och stärka sina förslappade lemmar. Kortligen, det var ett lärorikt skådespel, af hvilket man må hoppas, att verlden hemtat åtminstone någon lärdom. Det behöfdes verkligen icke, yttrar i en öfversigt danska Dagbladet, stor spådomsförmåga för att kunna förutsäga, att förr eller senare ett allvarsamt illamående måste följa efter de orgier, åt hvilka börserna hängifvit sig åren 1871 och 1872. Frågan var blott den, huru länge det ödesdigra ögonblicket kunde uppskjutas. Åunu voro die Gränder icke alldeles uttömda på ider, fastän en märkbar brist på originalitet visade sig; ännu var allmänhetens förtroende till dem icke helt och hållet rubbadt; ännu tycktes obegagnade kapitaler finnas i folks fickor; och säkert är, att lusten för börsspelet tycktes vara lika så stor som förut. Det rådde derför icke keller under årets första månader någon brist på nya företag och nya låneplaner, af hvilka en stor del rönte villig sympati. Men det visade sig äfven tecken till, att slutet närmade sig. Flera banker offentliggjorde balanoer, af hvilka framgick, att en del af aktiekapitalet försvunnit efter ett eller ett par års bestånd. Den djerfhet, hvarmed man uppmanade till deltagande i företag af tvifvelaktig beskaffenhet, urartade rent af till cynism. Man vågade framlägga planer, af hvilka många ej kunde tåla den lösaste granskning och några bäst lämpade sig till att pröfvas af en brottmålsdomare. Ett litet misstroendets moln började visa sig vid horisonten, och redan i januari månad måste börserna upplefva den sorgen att se direktörerna för åtskilliga kreditinrättningar och bygnadsföreningar i Paris och Wien blifva häktade; det fans friherrar och marquiser bland de så illa åtgångna. Tidningarne, tillochmed några af dem hvilka specielt voro-organer för börserna och till en viss grad berodde af dessa, började, om än med försigtighet, att underkasta de nya framkommande förslagen en stundom allt annat än välvillig kritik; man vågade varna allmänheten, och eftersom det endast är det första steget, som kostar på, tvekade man snart icke mera att rent ut tala om Grändningsskandaler. Dot var också, isynnerhet i Tyekland och Österrike, icke lätt att underlåta att framkomma med varningar. Medan man under de båda föregående åren stiftat så många banker, att de sedan bokstafligen ramlade omkull på hvarandra, fortfor man -med att inbjuda till teckning på nya, hvilka uppstodo på det sätt, att man för oerhörda summor köpte små bankirrörelser, hvilka ombildades till aktiebolag. Med bergverk, kolgrufvor o. dyl. drefvos bedrägerierna — ett mildare uttryck skulle svårligen kunna användas — i ännu större skala. Jernvägskoncessionsväsendet och de dermed sammanhängande olämporna hade gjorts till föremål för en skarp kritik och en allvarlig undersökning i de preussiska kamrarne. Men måttet var nu också rågadt. Ännu under första qvartalet 1873 hade man i Tyskland och Österrike lyckats utfärda nya papper till ett kapitalbelopp af 8 till 1000 mill. kronor. Då inträdde under april månad stor flanhet på alla tyska börser, och den 1 maj omtalades stora fallissementer ifrån Wien. Krisen i Osterrike utvecklade sig med förfärande snabbhet. Tusende sinom tusende drogos med i afgrunden. Det var ej allenast börsmatadorer, utan äfven köpmän, fabrikanter, embatsmän, enskilda personer ur alla klasser och stånd, den höga adeln ej mindre än portieren i dess hoteller, som förlorade allt,