——————7 slag, utan blickade på hvarandra med ömsesidig ovilja och voro från detta ögonblick fiender. Lady Diana uppmanade mr Tempest att tala om sig sjelf och sina äfventyr, hvilket han gjorde med ledighet och behag, under det lord Tentamour lyssnade med ett märkbart hånleende. — Vet ni, sade lady Diana, att jag hyser en utomordentlig beundran för denna djerfhet, denna missaktning för lyx och lifvets beqvämligheter, denna hängifvenhet åt vetenskapen; men hvad mig sjelf beträffar fruktar jag, att sådana egenskaper fullkomligt saknas, som erfordras för en vetenskaplig resande. Efter en af de der tiotimmarsfärderna under ett ihållande regn, som ni talade om, skulle jag längta efter en god brasa och ej nöja mig med en bädd på hårda marken. Och ehuru jag ej hyser särdeles ömhet för mitt slägte, skulle jag dock föredraga att då och då se ett engelskt ansigte i stället för de der runda mongoliska fysionomierna. — Jag har aldrig hyst någon längtan efter att se ett engelskt ansigte, anmärkte Tempest. Det var också ej sannolikt, att jag skulle möta många sådana i nordliga Kina eller deromkring. Den engelske resanden håller sig i allmänhet taget på de lifligast trafikerade vägarne. Under tolf, femton år som jag var borta från England träffade jag knappt på en enda landsman. Då jag reste tillbaka till England undvek jag dem äfven så mycket som möjligt, men just under mitt bemödande att undvika dem råkade jag en på en ångbåt, med hvilken jag for från Genua till Marseille, och jag kände mig dragen till honom, som om han varit min egen son. Han var en vacker ljuslagd ung man, men bans ansigte hade blifvit bronsfärgadt under österns sol. Hans ögon voro blå, så blå som era egna, lady Diana. Hen var marquis. Hans namn var lord Chetwynd. Känner ni honom? ; (Forts.)