Göteborgsposten – 7 januari 1874, sida 2

belopp än det förenämda praktverket allena! Frän Utlandet. I Spanien är Oastelar störtad och i hans ställe har den kände politiske intrigören marskalk Serrano, ännu för kortstid sedan ansedd för alfonsist, d. v. s. anhängare af exdrottnivg Isabella och hennes son, kommit ti!l presidentvärdigheten, försedd med en ny regering, i hvilken, märkligt nog, äfven amiral Topete figurerar, densamme som deltog med Prim i den sammansvärjning, som störtade Isabella. Ett annat kändt namn från de många spanska ministerförändringarnes historia är Sagasta, hvilken blifvit utrikesminister. Allt detta innebär, att en så godt som fullständig revolution försiggått i den spanska hufvudstaden. Uppgifterna derifrån äro ännu icke fullständiga, men vi skola dock söka att lemna läsaren en orienterande blick i förbållandena. Då cortes åtskildes, var den förre ministerpresidenten Salmeron deras president samt herrskare ötver en ej ringa majoritet derinom. Redan då var förbållandet endast maskeradt vänligt mellan den verkställande maktens chef Castelar och den lagstiftande maktens chef Salmeron, och sedan dess har oenigheten mellan dem stigit, emedan Salmeron velat ha bort krigsministern, justitieministern och inrikesministern, den siste Castelars personlige vän Maisonnave. Salmeron tillhör till tre fjerdedelar intransigentes och är öppet federalist, det vill säga att han vill hafva Spanien upplöst i en massa smärre sjelfständiga republiker, begränsade efter landets törra provinsindelning. Det ministerskifte, Salmeron ville genomdritva, skulle derför gå i denna anda. Castelar, som redan vaknat ur sina förut hysta republikanskt-sjelfsvåldiga drömmar, insåg nödvändigheten af att motsätta sig Salmerons och hans partis fordringar. Han vägrade derför att lemna sitt bifall till dessa och föredrog att vädja till majoriteten i cortes, samt låta dessa, hvilka skulle sammanträda d. 2 januari, afgöra häröfvor. En hvar af de båda motkämparne hade sina anhängare, och de båda partierna rustade sig af alla krafter, medan talrika försök gjordes att försona dem, hvilka likväl alla misslyckades. Salmeron hade redan sitt kabinett färdigt på papperet, för den händelse att han skulle segra i cortes; och om Castelar hette det, att han under samma förutsättning skulle stärka sitt kabinett med tvenne medlemmar af yttersta högern, antagligen Sagasta en bland dem. Ryktet om denna oenighet mellan Salmeron och Castelar framkallade, redan det, allvarsamma följder. I Madrid måste man arrestera en mängd federalister, i Sevilla, i Cadix, i Xeres, i Granada, i Utrera, Eriga, Oastellon, Saragossa och Baccellona egde partiela upplopp rum, och fastän det lyckades regeringen att med våld tillsvidaro undertrycka desamma, rådde likväl stark jäsning i provinserna, och talrika deputerade, generalråd och politiska klubbar protesterade mot ministörens handlingssätt. Å andra sidan, visade äfven de konservative missnöje och oro. De befarade ett nederlag för Castelar i cortes, hvilket skulle kunna ha till följd, att den brandröde Pi y Margall skulle åter komma i spetsen för regeringen, Detta skulle innebära federalismens seger, hvilken tanke väckte stor uppståndelse inom den återstod af armå, som spanska regeringen ännu eger. Det påstods tillochmed, att samtlige generalerna förklarat sig vilja i så fall begära sitt afsked. Så stodo sakerna, då cortes sammanträdde i fredags, d. 2 januari. Vid deras öppnande uppläste Castelar ett budskap, hvari han ytterligare utvecklade sin uppfattning af ställningen och de åtgärder denna föreskref, så i grund stridande mot allt hvad han förut lärt och talat, Han framböll landets olycka, hemsökt som det är på ena sidan af intransigentes i Carthagena och annorstädes, på den andra af oarlisterna i norr. För bekämpande af dessa båda fiender måste Spanien vara enigt och hafva en stark regering. Till detta senare ändamål fordrade han suspenderandet tillsvidare af de nu gällande frihetslagarne, eller med andra ord diktatur med thy åtföljande belägringstillstård. Vidare kräfde ban inkallandet af en ny reserv och upprättandet af en fullständig landstorm. Kortligen, hans program löd på republikens enhet och odelbarhet samt på diktatur för regeringen, tills det borgerliga kriget upphört. Så sammansatta som cortes äro, kunde de naturligtvis ieke finna en sådan förklaring välsmakande. Också förklarade de med en majoritet af 120 röster sittogillande af Castelars regeriog samt uttalade sin önskan om en annan regering, emedan den nuvarande skulle föra landet till undergång. Castelar begärde nu sitt afsked, hvilket antogs. . Så långt kunna vi med visshet följa händelserna. Man synes hafva befarat orolighe