B XXXIL Det var dagen efter lady Fortescues fest — ungefär två eller tre veckor före de senast berättade händelserna. Lady Diava Northwick stod vid ett af de breda fönstren i sin egen salong, i det ståtliga hus vid South Andleystreet som tillhörde henne, och blickade ut med ett uttryck af längtansfull förbidan i sitt ansigte — ett uttryck som annars ej brukade kunna spåras i detta ansigte. Lady Diana var ej ensam. Framför kaminen stod den man, med hvilken hon sades vara förlofvad — lord Tentamour. — Jag börjar tro, att man har rätt, Diana, och att ni ej har något hjerta, sade lord Tentamour i bitter ton. Ni har så att säga lekt med mig i många år. Jag har varit er slaf, jag har underkastat mig alla era nycker, men alltid har ni hållit mig på ett visst afstånd och behandlat mig snarare som en vanlig vän än såsom er trolofrade. Jag är utledsen vid allt detta. Han såg trotsigt på den kalla skönheten, men uttrycket i hans onsigte öfvergick till ett uttryck af djup ömhet. Han älskade lady Diana af hela sin själ, och hon — hon visste knappt hvilka känslor hon hyste mot honom. — Om ni är Lutledsen vid allt detta, sade lady Diana kallt, kan ni skaka af er de bojor, hvilka ni tyckes finna så odrägliga. Lord Tentamour gjorde en passionerad åtbörd of harm, — Jag har tjenat för er, såsom Jakob tjenade för Rachel, sade han. Jag har i många år dyrkat er, såsom perserna dyrkade solen, och detta är min belöning. Efter alla dessa år är ni färdig att afvisa mig utan ringaste känsla af saknad. Ni har kanske tröttnat vid mig? Ni har sett någon, som ni föredrager framför mig? — Detta är högligen melodramatiskt, mylord, sade lady Diena högdraget, men olyckligtvis har jag ej förmå