Den gamla qvinnan mumlade en förbannelse på sitt modersmål. — Hon kan simma som en fisk, sade hon sedan. Jag hade glömt, att hon på St. Kilda lärt sig både att simma, ro och segla. Hon ämnar stiga i land vid den der tätt öfvervuxna platsen derborta. Hvilket mod! Hvilken kallblodighet! Hon skall i alla fall öfverlista mig. Ah, hon börjar att förlora krafterna, tror jag! Hon hegagnar blott den ena armen för sin simning — huru kommer det sig? Hon måste ha stött den andre mot den der stenmassan straxt under vattenytan — den stenmassa som utgör grundläggningen till den lilla brygga lord Chetwynd ämnade avlägga. Kanske att hennes: arm är afbruten. Hon rör sig ej vidare framåt. Hon är skadad eller död eller har angripits af kramp! Hinduqvinnan hade rätt. Bernice hade upphört ait göra några ansträngningar. Hon flöt på vattnet några ögonblick alldeles hjelplös, det nästa uppgaf hon ett vildt anskri och sjönk sakta ner i det mörka vattnet, som slöt sig öfver hennes hufvud. — Hon är dränkt! mumlade binduqvinnan med vild glädje. Jag skall komma hit och söka efter hennes kropp i morgon och hvarje deg, till dess jag finner den. Sedan skall jag fästa stenar vid den och sänka den, Ingen bör någonsin få veta, att hon kom tillbaka till lifvet. Jag tror nästan, mr Gilbert Monk, att jag gäckat era planer. Vålnaden på Chetwynd Park är ej vidare att frukta, och min matmor skall bli lady Chetwynd, utan att någon skall komma, och besvära henne! Vi få väl se om mylady skall för andra gången stiga upp ur sin graf! Den gamla hinduqvinnan steg derefter ned för trapporna från balkongen, fördjupade sig in i den skuggrika parken, styrande kosan hemåt och lemnade Bernice åt sitt öde.