Göteborgsposten – 31 december 1874, sida 1

läogre hålla sig tyst, och hon trodde, att hennes hotels skulle göra den unga marquisinnan rädd, Men hon var ej beredd på en så ytterlig förskräckelse, som hennes ord väckte. Beroice grep med ott ångestrop tag i den gamla qvinnans arm. — Nej, nej! utbrast hon. Jag vill ej gå dit! Hvad önskar ni af mig? — Ert erkännande af att ni är lady Chetwynd. — Nej, jag kan icke erkänna dot. — Det är heller icke nödvändigt. Jag känner er. Hvem tog ut er ur er likkista? Bernice darrade och förblef tyst. — Var det Gilbert Monk? — Bernice svarade ej. . . . — Jag vet, att det var han. Ni säger icke nej. Det var Gilbert Monk, som räddade er ur grafven, förklarade Ragee med en sällsam blandning af ängslan och triumf. Huru var det fatt med er under sjukdomen? Huru kom han att rädda er? — Hvarföre gör. ni mig alla dessa frågor? utbrast Bernice slutligen. Jag ken ej besvara dem. Låt mig gå. Låt mig gå, säger jag. — Visst icke. Jag har ännu ej börjat mitt egeatliga samtal med er, sade hinduqvinnan besluten att skaffa sig full visshet om, i hvad mån Bernice kände till den djefvulska komplotten mot hennes lif, och anseende det vara en möjlighet, att Gilbert Monk anförtrott hennehela sanningen. Säg mig — huru var det egentligen fatt med er under den der sjukdomen. Åter förblef Bernice tyst. . Det hördes ett prassel bland buskarne, förorsakadt af en uppflygande fogel, och detta ljud kom dem båda att spritta till. De trodde att lord Chetwynd kom tillbaka. De lyssnade, men inga andra ljud följde derefter. Den unge marquisen var ej i närheten. (Forts.)