Göteborgsposten – 23 december 1873, sida 1

Litteratur. Relig!ösa meditationer och föredrag kallas en tillämnad serie skrifter af Pontus Wikn r, af hvilken serie på Z. Hoggatröme förlag företa häftet, innehållande en uppsats kallad Gud är kärleken, nu utkommit i bokhandeln. Redan torde man hafva gjort den anmärkningen, att d:r Wikners relig eakriftotällarskap icke ar af det vanliga slaget och att detsamma har ett skaplynne, som, åtminstone här i landet, ställer hans arbeten öfver eller på sidan om da flesta, som beröra de områden, hvilka rubriken angifver. Mor ön vid hang föregående arbeten faller kanske detta i ögonen vid det nu i fråga varande. Icke såsom skulle denna betraktelse mer än en eller annan föregående bära denna anstrykning af mystik, som man har anmärkt såsom icke aå litet sramskimrande i d:r Wiknera skristställarskap, man den har derjemte andra egenskaper, som kanske mera påminna om förra tiders sätt ait tänka och skrifva: den påminner nemligen här och der rent af om de gamla echolastikerna och lämpar den filosofiska epekulationen och de logiska deduktionerna till den religiösa meditationen. Till formen är denna meditation på visst sätt från början till slut — med undan tag af den 8. k. anmärkningen på slutet rörande predestinationen och det ondas vändighet — en betraktelse, som m a lan till den högste och bön om hans bistår eller en fortgående invokation, framstår såso tillkommen under den religiösa andaktens inflytande. Till innehållet bär dock samma betraktolse så många spår af nyssnämde spekulation och innehåller så många — stundom mycket abstrakta — logiska deduktioner, att d itt tydligt framgår, att det icke är religionsläraren ensam, som talar till en församling af lärde och olärde; den akademiska läraren, och en sådan som ligger djupt inne iden moderna idealismen, sticker oupphörligt fram på ett sätt, som gifvet vis låter de olärde eller dem, hvilka äro mindre yana vid filosofiens sätt att behandla och lösa, hvad den för sig uppställer, mer än en gång tänka: detta är icke för 088. Emellertid bär också hela betraktelser en så liflig pregel af författarens individualitet, att densamma derigenom får ett visst intresse äfven för den, som mer än en gång törnar emot de akademiska vändningarne, de, så att säga, vetenskapligt hårdt åtsnörda definitionerna och dessa fina, skenbart konstlade distinktioner, som verkligen fordra hos läsaren en viss vana vid abstraktion och en icke obetydlig fond begreppsmessigt vetande, Förf. berör, såsom utgångspunkter, äfven Platos och Aristoteles uppfattningar af Gud edsom det godas id och säsom -tänkandet af tanken, men öfvergår efter en grammatiek utredning och en förkastelsedom öfver pantheismen till eitt egentliga ämne, till grundtonen i alla de röster, som i denna verlden tala om, kärlek, och finner, att denna grundton kan öfversättas med dessa ord: Jag vill icke vara dig förutan, hvilka ord gifva honom i första hand anledning till en kort betraktelse af ovanligt ren och hög och skön poetisk stämning, hvarefter han, med fasthållande af nämda ämne, söker utreda den gudomliza kärlekens art och väsende samt densammas och allmagtens förhållande till det onda. Dereftar öfvergår förf. till det uttryck af Guds kärlek, som ligger i hans förhållande till sonen och menniskornas frälsning, och slutligen framhaller han, att, ehuru menniskorna icke alltid se rätt, äfven denna verlden står i harmoni mad Guds och de saligas eviga lit och är sålunda, även bon, ett uttryck af Guds kärlek, så att Åoua kå lek vekligen genombryter henne på hvarje puvke, der jag icke cielf medvetet ellar medvetet förvärder den ra ta betydelsen af åt, gom i horue flarssVi äro paturligtria icke i tillfälle att vinlyftigt relogöra för kela bottetz innehåll. Vi hafva endast på detta sär. vo t göra våra läsare uppmärksamma på derta bsto, som, på samma gång det framstår å oidragan de till religiös uppbyggelse, äfveu ar att anse såsom uttryck af en filosofs anptittning och tankegång. Af samlingen För bildalngess aner hafva vi emottagit tvenne nya häfte. Det ena innehåller en uppsats om lyxen af prof. Th. Rabenius. Förf. söker utreda, hvad vi böra mena med lyx, och angifver, att lyx innebär en konsumtion, som är öfverflödig, och att det är en öfverflödig konsumtion att för ett gifvat behof använda större qvantitet materiella medel; än som för tillfredsställande af detta behof erfordras, Ehuru lyxen sålunda är en öfverflödig konsumtion, har man dock på cot allvar tagit densamma försvar dels så m positivt befordrande produktionen, dels sisom vä rande i moreliekt hänseende, då vanan vid åtnjutanio af lyxens behag, hvilket är beroonde deraf, att man eger tillräckliga mstoriella medel, skulle mana till ordoatlighet och ansträngningar att bibehålla det förvärsvade ellor att förvärfva mera. För öfrigt påminner förf. att bruket af materiella ting kan i och för sig ej vara sördömligt; det blitver detta först, när genen detsamma några högre intressen krö kas. Derföre måste också för lyxen vissa gränser uppatällas. Hvarje yttring af lyx, som kränker sedligheten, är för det törsta derföra fördömlig; och såsom sådan bör förstås icke blott hvarje yttring af lyx, som i sig sjelf har ett osedligt ändamål, utan äfven bvarje sådant öfvermått af lyxens njutningar, som skadar menniskans ädlare krafter. Pen andra gränsen är den rationella d. v. 8. att man icke blott för att öka kostnaderna skall använda öfverflödiga medel; och den tredje gränsen är den vekovm oo ou oo 4 Ar