Göteborgsposten – 20 december 1873, sida 5

Måtte denna dag icke vara alltför långt aflägsen! Om man en onsdag eller lördag, d. v. 8. de e. k. fiekdagarne gör en promenad genom den nu till sina minsta dimensioner inskränkta plate, der omsättningen af fiskvaror för en befolkning af bortåt 60,000 menniskor eger rum, så inser man bäst, hvilket stort och trängande bebof fiskballen är ämnad att fylla. Vid anblicken af dessa vanligen på bara gatan, på sin höjd i smutsiga korgar eller på d:o bord uppstaplade högar at fisk känner man sannerligen aptiten förgå, känner en bestämd böjelse för att i all framtid afsvärja iktyofogens mer eller mindre förfinade njutningar. Anna hade vi visserligen ett och annat att säöga eder, men faktorn, i dessa annonsernas gyllene dagar ett glupande vilddjur lik, står hotande öfver oss och försäkrar att mättet är för denna gång rågadt. Alltså farväl och en glad, en fridfull jul! Vi känna ingen bättre, ingen för stunden mera lämplig helsning tiil våra läsare än denna: Om i lifvets bägar galla droppas, Lät mig tänka: lakdom göms deri; När jag njuter låt mig tacksam bli. När jag lider: låt mig hoppas. Ljusets seger, fridens, mensklighetens Låt mig söka — och, med sårad hand, Skrifva hämdens fordringar i sand, Och i marmor tacksamhetens. Låt mig ge till bröders väl, men dölja Hvarje öfrig skärf mig lyckan gaf; Liksom ådran, gömd i mullens graf, Skattar tyst till källans bölja.