kunna göra sig räkning på synnerligen stora indragningar i sitt statsmaskineri. Men det är dock med ett visst vemod man måste betrakta de förhållanden, som färga våra dagars politiska lif. För redao mer än ett halft hundrade år sedan jublade en af våra störste skalder i åskådningen af den kommande dag, då ej mer eskilda stånd utan ett folk af bröder skulle tåga upp till statons nya tempel; för icke ett decenaium sedan, då detta nya tempel verkligen blifvit uppfördt och bestrålades af alla varma känslors, alla lifliga sörhoppningars, ja till och med alla ädelborna tankars ljus — då upprepades samma jubel af otaliga köror; — men redan nu är jublet tystnadt, och i stället börja dystra aningar sylla sinnen, som ej mer kunna göra sig döfva för de skärande missljud, af hvilka den politiska luftkretsen är fylld. Det är en ringa tröst, att missljudens upphofsmän kanske ännu äro omedvetna om rätta arten af den verksamhet, de utveckla; den skall det oaktadt kunna blifva lika tförderflig. Men desto mera maktpåliggande är det, att icke låta sig förvillas af en än så maskerad taktik. För oss, som hafva händelseraa i våra begge grunnländer för ögonen, bör den dock icke vara svår att genomskåda; och det var i sanning, för att begagna Geijors ord, en händelse, som såg ut som en tanke; då helt nyss en af partieta opråkrör i samma vefva företog sig, dels att bekämpa löneförhöjning åt embetsmännen, desse förhatlige eubjekter, hvilka ännu i sin Åfrämste man (konungen) göra partiet makten stridig. dele ätven uppfordrade rikets första stad, att vid ett derstädes då stundande rikedagsmannaval till sin representant utse en af partiets gunstlingar — hvarför? För att derigenom stämma partiet till — försonlighet. Anspråkon växa, som man aer, ganska hastigt. Snart skall man måbända presentera städernas valmän sina listor med föreläggande att antingen följa dem eller ock — bereda sig på det värsta. Åtven vi kunna få att göra med iintransigentes, med oförsonlige?, hvilka för tillfredsställandet af sin maktlystnad och sitt hat skola vöja iotet, och som måhända, sedan deras politiska lavin väl en gång börjat att rulla, itven om de ville, icke skola förmå att hejda den. Då om någonsin skola dyra tider komma. Men det blir kyrkobönens dyra tid, och den kommer att drabba ej blott en och annan klass i samhället, utan samhället ejelft. S—då MW.