Göteborgsposten – 19 december 1873, sida 1

mina vänner. Kanhända att ni verkligen skall finna några af era gamla bekanta bland dem. Tempest tvekade. Han var djupt upprörd af den nyhet han kort förut hört. Han skulle ha velat gifva mycket för att just då kunna draga sig tillbaka till någon undangönd vrå, men han öfvervann sin längtan, och med en nästan öfvermensklig sjelfbeherrskning lyckades hen att återvinna ett lugnt ansigtsuttryck och sitt vanliga sätt. Han följde sir Harry in i klubben. Män af rang och anseende blefvo presenterade för honom, och han fann sitt namn och sina resor välbekanta för alla sir Harrys vänner. Han träffade inga gamla bekanta. Ingen af de talrika gästerna i klubbrummen tycktes någonsin ha personligen kännt mr Tempest. Hen tillbragte en timma på klubben, förvärfvade vänner ochåtervände derefter till sitt hotell. Han åt denna afton middag hos sir Harry Fortescue, såsom han lofvat. Hans hjerta var uppfyldt af sorg öfver Bernice, som han trodde vara död, och äfven af sorg blandad med samvetsförebråelser med anledning af hvad han fått höra om denna mrs Molyneux, hvars historia verit så sorglig och som dött så ung. — Och dock hvad har jag väl att förebrå mig för? frågade han trotsigt sig sjelf. Jag handlade rätt. Och den stackars Marguerite är död — död för sju år sedan! Det är kanske det bästa, som kunnat hända. Trots sin sinnesrörelse, bibehöll mr Tempest sin ejelfbeherrskning, och ingen kunde ana, att någonting tryckte honom. (Forts.