iogar. Undorrättelaen om, att den preussiske kulusministern Falck erhållit konungens samtycke ill att inlemna lagförslaget om införande af borgerligt tvängsäktenskap såsom bindande lag för alla, synes hafva framkallat en stor rörelse icke allenast bland anhängarne af centrumspartiet i dopnterado-kamntaron och det katolska presterskapet, utan äfven inom det evangeliskt-kyrkliga lägret ooh bland förkämparne för den positiva kristendomen. I Kircblicher Anzeiger af d. 17 d:s läses redan en petition till kejsaren från en del evangeliska prester, och den bekante pastorn Quistorp i Ducherow uppmanar i sitt blad -Dontache Wacht till en adress-storm samt alsändandet af talrika deputationer, hvilka skola hos kejsaren bönfalla om, eett han måtte afvärja detta hårda slag och denna stora olycka från det kristliga tyska folket. I andra konservativa och klerikala tidningar fästes uppmärksamheten derpå, att i Baden, der det tvungna civiläktenskapet varit infördt i några år, redan inemot 40 pret af de förenade paren låtit sig nöja med det borgorliga ceremonielet, utan att begära kyrklig viggel, och att det är sannolikt, att den kyrkliga vigeeln skall blifva ännu sällsyntare i Proussen, hvarest särskilt den af de socialistiska sgitatorerna påverkade arbetareklassen ser i den kyrkliga vigseln blott ett tvång, hvilket till på köpet är förenadt med omkostnader. Ifrån motsatta sidan framhälles deromot, att kyrkan helst bör afstå ifrån en bestämmelse, hvilken endast upprätthålles genom vorldsligt tvång, och att man genom det borgerliga äktenskapets allmänna införande i hvarje fall skall befria de andliga från den ovärdiga fordran, som i vissa särskilda fall ställes på dem, noml. att, skola verkställa en vigsel, som strider emot deras samvete. Slutligen anföres som skäl för det tvungna civiläktenskapet, att presterskapet skall genom den ifrågavarande lagens införande blifva befriad trån en hel del mödvsamt kontorsarbete (genom att föra regieter öfver vigde, döde och födde o. 8. v.) och sålunda vinna bättre tid för sitt egentliga kall. Dessutom anmärkes, att regeringen i lagförslaget uttryckligen förbebållit sig rättighet att äfven utoämva prester bland de embetemän, hvilka skola föra registren (våra kyrkoböcker). På det kyrkliga partiet ba dessa skäl icke gjort något intryck; det är tvärtom sannolikt, att en stark adressrörelse mot det borgerliga tvängs-äktenskapet verkligen skall komma att sättas i gång, Ai ett meddelande i Rord. allg. Zeit. synes för öfrist, att kej. sar Wilhelm först d. 8:de på aftonen — så: lodes omedelbart innan lagen skulle inlemnas — efter en särskild konferens med Bismatcks representant, stateminister Delbriick, gitvit sitt samtycke till det ifrågavarande lagförslaget. Det national-liberala partiet i dep. kammaren tyckes hysa den önskan, att lagen måtte bli diskuterad och antagen sä hastigt som möjligt, för att genom en fait accompli göra slut på den tilltagande oroliga rörelsen. Första behandlingen st saken skulle ega rum i måndags. Den först påtänkta bänvienipgon af förslaget till ett utskott ekall bafva uppgifvits, och man skall hafva beslutat företaga de föreskritna behandlingarna i kammarens plena. Vi sakna telegrafundorrättelso bärom och veta således ej, huru saken i måndags gestaltat sig. Huru omfattande den kyrkliga rörelsen inom Tyskland är, framgår af en skrifvelse från preussiska Rhenprovinsen, enligt hvilken dervarande katolska befolkning bar för efaigt att vid de stundande valen till tyska riksdagen välja samtlige tyske biskoparne till medlemmar af riksdagen, för att sålunda göra en demonstration mot regeringen och genom deras mandat äfven trygga dem mot de verldsliga domstolarnes förföljelser. Telegram har förut omtalat, att de båda slesvigska deputeradena i Preussens landtdag, AA2 20 — 2 C1 2— —2