Göteborgsposten – 12 december 1873, sida 2

— Huru vet ni, att han längtar efter or? frågade Monk i skarp, hård ton. Bernice tycktes knappt förstå honom. Monk upprepade frågan. — Huru jag vet det?: sade Bernice. Jo emedan jag längtar efter honom. Oh, jag älskar honom så! Jag måste gå till honom! Lös mig från min ed, Gilbort — — Hör mig först, Bernice, jag har trott er vara den ädlaste, den bästa, den mest ståndaktiga bland qvinnor; mon ni är sjelfvisk liksom de öfriga. Ni är ej mäktig af sjelfuppoffring. — Hvad för slags sjelfuppoffring? frågade Bernico i en hviskning. — Är ni mäktig en sublim sjelfuppoffring? frågade Monk, i det hans mörka ögon brunno. Kan ni offra er sjelf på er mans lyckas altare? Jag har tänkt, att det hos er fanns just det ämne, hvaraf martyrer bildats; men nu börjar jag finna, att ni är lik de öfriga — att ni endast tänker på er egen kärlek. Och dock har det funuits qvianor, hvilka uppoffrat sig för sina män — — Gilbert, hvad menar ni? utbrast Bernice med en röst som lät skarp. — Hvad var det sista ni gjorde, innan ni föll i den dvala, som liknade döden? frågade Monk i allvarlig ton. Bernice tycktes stå i bogrepp att svara, men orden kommo ej fram öfver hennes läppar, och hon blef dödligt blek. — Ni minnes det? Er sista handling var att sluta