Göteborgsposten – 12 december 1873, sida 2

— Gilbert! utropade hon. var Roy. — Nej — det är jag. Jag hörde af mrs Crowl, att ni på ett sällsamt sätt försvunnit från Mawr Castle, och jag visste, att ni skulle komma hit. Jag anlände sjelf först på qvällen. — Med Roy? Oh, hvad han är förändrad, Gilbert! Min stackars älskade Roy! Hvru allvarlig och dyster han ser ut. Han söker efter mig nu. Tyst! Kommer han denna vägen? — Nej, Bernice. Dessa rum ha ej varit begagnade på många år. Han skall ej finna er. — Jag måsto gå till honom, utbrast Bernice. Nu — nu — denna minut! Jag vissto, att ni var på Chetwynd Park, och jag gick till ert gamla rum, Gilbert, men ni var ej der. Befria mig från min ed. Jag måste gå till mina man. — Bernice, hör på. Jag har först något att säga er. — Ej ett ord. Hen söker ju efter mig nu. Hon tror mig vara en vålnad. Lös mig från min ed. Jag måste gå till honom. Ro; ar han? Låt mig gå, Gilbert. I himlens ramn, låt mig gå till min man! — Icke ännu, Bernice — ej förrän ni hört hvad jag har att säga, sade Monk i fast ton. Chetwynd tror, såsom ni säger, att ni är en vålnsd. Han skall snart gå tillbaka till sina rum. Det är tids nog — men ni måste lyssna till mig. — Tala då fort. Huru kan jag vänta? Han tror mig vara död — han lävgtar efter mig — Jag — jag trodde, att det